Jag har försökt sätta mig in i hur unga människor fungerar när det kommer till relationer. Tydligen är det organiserat så att man ”dejtar” ganska länge innan man bestämmer sig för att vara ”exklusiv” – vilket inte alls behöver betyda att man är ”ihop”. ”Ihop” blir man efter ännu fler månader och först efter att man formulerat detta för varandra. Det hela känns i mina öron väldigt… kliniskt. Jag tänker på hur mina egna relationer såg ut. Inte höll man på att definiera dem hela tiden. Det jag minns svagt är att man gick hem med varandra och blev, om det hela var ömsesidigt, ett par, annars var det ju ett helt vanligt one-night-stand (en definition så god som någon visserligen…).
LÄS MER:Under den beskedliga ytan vilar min ilska
Jag kan erinra mig starka, romantiska känslor från ungdomen, känslor jag gärna skulle uppleva igen – genast! Därför bestämmer jag mig för att titta på alla ”Bachelor” och ”Bachelorette”, från USA och Australien, som TV4 Play har att erbjuda. Programidén är att huvudpersonen, som alltid är snygg, med amerikanska mått mätt (magrutor på männen och böljande lockar hos kvinnorna), ska välja ut en livskamrat bland trettio kärlekstörstande män eller kvinnor. Eftersom det efterfrågas av bachelorn/bacheloretten blir de aspirerande snabbt ”vulnerable” och berättar om ätstörningar, döda föräldrar och smärtsamma separationer innan de ens hunnit ta en promenad ihop. Känslorna växer okontrollerat och redan efter ett par dejter är alla redo för äktenskap. Det som fascinerar mest är hur huvudpersonen lyckas bli kär i flera samtidigt och har så vanvettigt svårt att välja. Jag avfärdar det länge som en eftergift till tv-formatet, men så erinrar jag mig plötsligt något från mitt förflutna. Det var när jag blev kär i en mustaschprydd man från Schweiz (av alla ställen) på en semesterö och grät hysteriskt när han åkte hem. Tre dagar senare dök det upp en tysk med dreadlocks som jag blev exakt lika kär i. Kunde man bo i Mannheim? Frågan försvann från dagordningen så fort han steget av tåget i Göteborg.
LÄS MER:Vad händer egentligen om barnet blir bortskämt?
Jag inser att jag, liksom de medverkande i ”Bachelor”, ägde en imponerande förmåga att suggerera fram känslor. Det var nästan som magi – och även om allt bara bottnade i en intensiv vilja att ”känna” var det icke desto mindre underbart. Vem vill inte överväldigas av en himlastormande kraft som tar en bort från en vardag med dåligt självförtroende och ett ständigt malande mantra om vad man ska göra med sitt liv. Passa på och känn, vill jag skrika till ungdomarna. Förr eller senare landar ni ändå i livet och där är det som det är: efter att förälskelsen mattats av får man ta det onda med det goda. I slutändan kan det utvecklas till nåt ganska trevligt.
LÄS MER:Ska jag behöva gå så långt som att köpa hund?
Sara Kadefors är författare och skriver för barn, unga och vuxna. Har skrivit manus till miniserien ”Tsunami” och ”Dejta” som nyligen gick på SVT Play.
Gör: Väntar konstant på en reservplats till gympasset.
Äter: Ingenting före lunch = ny strategi för att undvika att fetta till sig.
Tittar på: Dokumentärserien om den franska politikern Dominique Strauss-Kahn, ”Rum 2806: Anklagelsen”, på Netflix. Välgjord, intressant och upprörande.
LÄS MER:Ska jag behöva gå så långt som att köpa hund?
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
