Jag träffar nästan aldrig gamla människor. Det finns få mötesplatser där medborgare från hela staden möts. Det finns få bra, genuina, grundade mötesplatser. En bra mötesplats växer långsamt, organiskt och ljudlöst. Som Valhallabadet – en plats för vem som helst. Fötterna först, armarna bak, huvudet över ytan. Kämpa.
Samverkan mellan olikformade människor; en förutsättning för en bra mötesplats. En grundbult. Byggnader från olika tidsåldrar skapar länkar mellan människor.
Om man bor i Göteborg känner man till fenomenet ”dåligt skött underhåll för att motivera rivning”. Och det går så klart att bygga ett nytt centralbad. Men det är inte nödvändigtvis behovet av att bada som behöver uppfyllas. Det är årtionden av flippfloppiga badvakters stilla lunkande och suckande, viktiga beslut i bastun, samtal, höga kliv för att nå nästa nivå på läktaren, baconsnacks i kaféet, snacket i korgfåtöljerna, snärten från handduken. Rutinerna och de hala trösklarna är alla del av något större. Och människorna. De oförklarligt arga papporna från Lerum, kostymörerna, it-konsulterna, filantroperna, gymnasieungdomarna, medlemmarna i PRO, jag, du, vi, behöver en sådan plats. Någonstans att sammanstråla i en anspråkslös, vardaglig, men vacker symbios.
LÄS MER:Det är krögarna det är synd om – inte mig
Det är inget som exploatörer och politiker når med ett nybyggt upplevelsecentrum eller en multiarena längs ett forcerat stråk. En fungerande mötesplats och vardagsrum för tusentals människor behöver inte utredas. Bara varsamt, klokt och vördnadsfullt förvaltas. En plats där ingen bryr sig om vem du är, eller varför du är där. Fötterna först, armarna bak, huvudet över ytan. Kämpa.
Det vore på sin plats med en grundlag som säger att alla måste besöka badhuset minst en gång om året. För att luckra upp, höja blicken, möta någon oväntad, tjuvlyssna på samtal, titta, trampa på smulor från någon annans medhavda matsäck och simma långsamt, långsamt bakom en tant samtidigt som man funderar på om man hinner köra om innan mötande trafik kommer för nära. Det finns ingen grundlag som tvingar dig. Men du är tvungen. Samverkan mellan olikformade människor; en förutsättning för en bra mötesplats. En grundbult. Byggnader från olika tidsåldrar skapar länkar mellan människor. Att uppleva en stad är att möta både dess nutida och historiska platser. Det kalla kaklet under våra fötter, det är där vi ska stå. Tvingade men lättade.
När pandemin är över kör vi ända in i kaklet. Ändan in i kaklet. Fötterna först. Armarna bak. Huvudet över ytan. Ända in i Nils Wedels kakel. Kämpa.
Anton Hellström är konstnär och skådespelare. Aktuell med podden ”Stefan och Thomas” och spelar in långfilmen ”Vernissage hos Gud”.
LÄS MER:Konstnärens ansvar är att vara ansvarslös
LÄS MER:Ingen titel kan rädda ett låtsasjobb
Äter: Fisk och chips på Hasselssons matlucka i Majorna!
Gör: En radioteater om Dart-SM.
Ser på: ”En runda till” av Thomas Vinterberg. Inte i klass med ”Festen”, men otrolig slutscen.
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
