Herregud, så många snuskgubbar man träffat på genom livet – och jag är ändå bara en person. När jag tänker på att varje kvinna har träffat lika många som jag, på helt andra gator, stränder och arbetsplatser, får jag overklighetskänslor. Det sammanlagda antalet snuskgubbar tycks vara oändligt, och då väger jag ändå inte in de värsta: de som snuskar sig i Thailand, på nätet eller på olika hotellrum/airbnb-lägenheter. En gång vaknade jag på spårvagnen med en mans händer innanför mina kläder, men han är liksom beyond snuskgubbe och räknas inte heller. Jag vill i all enkelhet sätta ljuset på den lättare varianten, såna som sitter och glanar skamlöst på en när man minst önskar. Grejen är att de inte tycker att de gör något, fast de gör det. Om detta vill jag berätta: det är vansinnigt störande att bli antastad med blicken, för att inte tala om när någon, på ett teatralt sätt, stryker förbi lite för nära, eller ställer sig och låtsas spana ut över havet en meter ifrån en på en badklippa. Hur många gånger har man inte suckat tungt och viskat till sin vän: ”Kom, vi lägger oss där borta i stället.”
LÄS MER:Under den beskedliga ytan vilar min ilska
Man trodde väl att det skulle sluta någon gång, och det var väl en av få saker som man såg fram emot med åldrandet: att få vara i fred. Intet ont anande vågade jag mig därför i väg på spa med mitt barn. Jag hade baddräkt på min allt annat än perfekta kropp och var rödmosig i ansiktet och så mycket 55 man kan bli. Förutom att jag ägnade en sekund åt att irritera mig på ett kärlekspar som råhånglade i bubbelpoolen var jag helt och fullt inne i mig själv. Tills han då uppenbarade sig. Det var när jag placerat mig i vilstolen för att läsa en bok som jag fick en känsla av att vara iakttagen. Jag vred på huvudet, och… jajamänsan, där satt han, som om han aldrig gjort något annat, med sin kladdiga blick och påträngande närvaro, snaskande på något medhavt ur en påse. Det spelade ingen roll hur mycket jag signalerade att han var oönskad, han fortsatte beskäftigt glana och efter en liten stund reste han sig och började promenera planlöst framför mig, och det var knappt att han orkade försöka kamouflera att det var utsikten mot skogen han beundrade. ”Vad gör han?” viskade sonen. ”Det är bara en snuskgubbe”, förklarade jag. Han såg frågande på mig, som om han först i detta nu förstått definitionen. Ännu märkligare måtte det ha tett sig för honom att någon glodde på mig. Jag förstår honom. Men det verkar inte hjälpa att bli gammal, det finns alltid nån ännu äldre som vill glo på en. När jag blir åttio dyker det väl upp en hundraåring. För inte kommer jag att bli lämnad i fred. Den dag allt annat rämnar kommer snuskgubbarna finnas kvar. Lika troget som småfåglarna om våren dyker de upp och förpestar livet för oss, var vi än är och vart vi än kommer.
Sara Kadefors är författare och skriver för barn, unga och vuxna. Har skrivit manus till miniserien "Tsunami" och "Dejta" som nyligen gick på SVT Play.
LÄS MER:Därför bestämmer jag mig för att titta på alla ”Bachelor”
Gör: Retar upp mig på överanvändandet av ordet ”sömlöst” i olika kulturtexter i tidningen.
Lyssnar på: ”Arbetslöshetspodden” på Spotify. Äntligen en podd av människor som är som de flesta: arbetslösa och deppiga.
Tittar på: ”Tiger Woods”-dokumentären på HBO. Spännande även för den med minimalt golfintresse!
LÄS MER:Vad händer egentligen om barnet blir bortskämt?
Missa inte det senaste från Två Dagar!
Nu kan du få alla reportage, spaningar och tips från GP:s helgmagasin Två Dagar som en notis direkt till din telefon. Klicka på följ-knappen vid taggen Två Dagar, i mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
