Tuija lämnade industrijobbet och utbildade sig till präst

Hennes väg till prästämbetet var allt annat än självklar.

Tuijas föräldrar träffades i Stockholm och flyttade som många andra finska invandrare till Hällefors där SKF fanns. Föräldrarna jobbade skift och gjorde som många arbetskamrater – den i familjen som skulle börja sitt skift tog med barnen till företagets parkering där den som just slutat sitt skift lyfte in dem i sin bil och körde hem.

– Det var ett praktiskt sätt att klara sig utan barnpassning.

Verkstadsteknisk gymnasieutbildning

Tuija var tidigt skoltrött och valde verkstadsteknisk utbildning på gymnasiet.

– Hällefors var ett bra ställe för tonåringar. Alla kände alla, vi hängde ihop på varandras motorcykelturer och dansade i folkparken.

Hällefors ligger bara några mil från Filipstad och där kom Tuija att sortera knäckebröd som första fasta jobb.

Men stora världen lockade och Tuija skickade på vinst och förlust in en ansökan till Volvo i Göteborg.

– Det var ju lättare att söka jobb på den tiden.

Pressade plåtar på Volvo

Det visade sig att Volvo behövde två tjejer till ett av skiften som en del i ambitionen att kvotera in kvinnor. Så Tuija blev pressmekaniker och pressade plåtar till hjulhus, skärmar och tak och körde truck och travers.

– Ett jättebra jobb och mycket sköna arbetskamrater från hela världen. Alla älskade väl inte varandra, men vi blev bra på respekt och samarbete.

På Volvo fanns också Mats Nilsson från Biskopsgården. Mats och Tuija gifte sig 1988 och fick snart en dotter och snart också fyra söner. Då hade familjen lämnat Göteborg för en liten gård i Torpa Dala i Kungsbacka kommun.

– Det var underbart att komma dit. Vi hade höns, kaniner, katt och hund och fyra kor som mest, trädgårdsland och växthus. VI hade verkligen hittat vår plats.

Avlösning på parkeringsplatsen

Mats och Tuija använde samma system som hennes föräldrar gjort – när Tuija skulle gå på skiftet tog hon barnen med till Volvos parkering där Mats, som just gått av sitt skift, tog över barnen och åkte hem.

– Det kändes självklart och många gjorde så. Vi behövde inte anlita daghem, vi tyckte att om vi skaffat barn skulle vi ta hand om dem själva.

Fortfarande fanns det på den tiden inga som helst teologiska eller religiösa spår i Tuijas liv förutom barndomens dop och konfirmation.

Men det skulle snart komma.

– Jag jobbade halvtid ett tag när barnen var små och tog dem ibland till kyrkans barntimmar. Där kände jag mig hemma och blev också barntimmeledare där ett tag.

Långsam process

Hon beskriver sin relation till kyrkan som en långsam process, det fanns ingen upplevelse av frälsning eller plötsligt möte med Gud.

– Det har från början mest varit som en god relation som hela tiden utvecklas och fördjupas. Som ett gott långvarigt äktenskap.

Tuija trivdes med värmen och tryggheten i kyrkan och började tänka att hon ville veta mer av den världen. 2009 sökte hon till Kyrkans Grundkurs på Helsjöns Folkhögskola, en kurs för personer som tänker sig en framtid inom kyrkan.

– Det året utvecklade mig mycket. Jag hade många samtal med lärarna på skolan, särskilt rektor Lise-lotte Wallin som blivit något av ett föredöme för mig. Trots sin position och utbildning såg hon alltid den lilla människan och hade tid att samtala och ge råd. Hon blev ett exempel på hur man ska leva som kristen. Hon hjälpte mig också till beslutet att bli präst.

Läste tio år på distans

Under tio år jobbade Tuija heltid på Volvo och läste teologi på distans.

– Utbildningen tar fem år men för mig tog det tio. Jag är mycket tacksam för mina chefer som alltid gav mig ledigt när jag behövde för praktiktjänst eller tentamensläsning. Min finska envishet hjälpte nog en hel del också.

Nu har hon arbetat som komminister i Varlakyrkan i ett år.

– Det har förstås varit ett konstigt år på många sätt på grund av corona. Vi har försökt hitta nya kontaktvägar än de vanliga nu när vi bara får ha åtta besökare i våra lokaler åt gången. Jag tror att vi på så sätt också nått människor som annars inte brukar komma hit.

”Vet att jag hamnat rätt”

Besökarna är mestadels äldre personer, konfirmander – de är många i Varlakyrkan – och barnfamiljer.

– Vi behöver hitta sätt att nå mellanåldrarna. Det gäller att få chans att visa dem vad de kan få i våra lokaler – en stunds lugn, någon att prata med, insikt om att de även i trängda lägen alltid har någon som hjälper dem, att de duger som de är, att våga släppa sin oro och rädsla. Det är kristet budskap för mig. Det vill jag förmedla i min prästtjänst, förklarar Tuija.

– Och jag hoppas att jag genom min bakgrund kan få många att känna sig hemma – en präst behöver inte vara någon person på en piedestal utan en ganska så vanlig människa som jag. Jag vet att jag nu hamnat rätt, jag går alltid till jobbet med ett leende på läpparna.

Birgitta Tingdal