Travkungen är ännu inte mätt

”Det gäller att ha lite tur” – det är Örjan Kihlströms förklaring till sin makalösa karriär.

Det är nog ingen som tror på det där med tur när det gäller denna stjärnkusk. Men det är klart, att med stjärnglansen kommer större möjligheter att få köra med bättre hästar, vilket påverkar utsikterna, konstaterar Örjan Kihlström.

Han växte upp i en travsläkt. Pappa Ivar Kihlström var travtränare på Solvalla och Örjan följde ofta med. Vägen in i sporten blev på det sättet rätt naturlig.

–  Det är väl inte en miljö som var och varannan person hamnar i. Men det var naturligtvis väldigt värdefullt att ha sin far som läromästare och rådgivare i början av karriären, säger Örjan Kihlström och fortsätter:

–  Det har betytt väldigt mycket också att mamma ställde upp och skötte allting på kontoret under min karriär.

Måste må bra för att uppnå resultat

Från sin pappa fick han känslan för hästarna, och en insikt om att de behöver må bra för att man ska uppnå resultat. Den känslan har gjort att han har fått ut maximalt av sina ”samarbetspartners” på travbanan.

–  Det är hästarna jag har att tacka för allt egentligen. De har varit hela mitt liv kan man säga. Jag började jobba med hästar direkt efter nian och jag höll på alla lov och all annan ledig tid redan innan dess. Utan hästarna har jag ingen aning om hur mitt liv hade sett ut.

Han har vunnit Elitloppet flera gånger och är en av bara fyra svenska kuskar som någonsin har vunnit Prix d'Amérique, världens mest prestigefyllda lopp, med hästen Maharajah.

TT: Hur var det att delta i Parisloppet, Prix d'Amérique?

–  Det är väldigt häftigt bara att vara med där, och att få vinna var … ja, helt fantastiskt. Det var lite extra speciellt i och med att det var med Maharajah som var en storartad häst, väldigt folkkär, man kände att man hade hela Sveriges travfolk bakom sig när man tävlade där.

Kan inte vinna alla lopp

De två hade redan prövat lyckan flera gånger i loppet innan det gick vägen.

Det som fattas Örjan Kihlström i dag är en seger i det lopp som är känt som det finaste i USA, The Hambletonian. En vinst där avfärdar han dock som orealistisk.

–  Man kan inte vinna alla lopp. Och jag har haft turen att få vinna väldigt många, både i Sverige och utomlands, så det finns ingenting jag grämer mig över.

Frågan är då varför man fortsätter tävla, när man redan har vunnit allt man anser går att vinna?

–  Det är väldigt spännande varje ny säsong när det kommer en ny kull unga hästar. Man är alltid lika nyfiken på att se om det dyker upp några guldkorn. Många av de bästa hästarna vintertränar och det är kul att se hur de har utvecklats, konstaterar Örjan Kihlström och tillägger:

–  Det står aldrig stilla, utan det kommer något nytt hela tiden.

Ser inget slut på karriären

Vid 60 års ålder ser han inget slut på karriären. På den fritid han har ägnar han sig åt skidor, skoter och lite jakt. Golfen har han lagt av med. Han styrketränar en del men mest för att hålla ryggen i schack. Den krånglar en del, till följd av alla dagar i sulkyn. Det blev inte bättre av tiden när han också tränade hästar och satt och körde både dag och kväll. Men det slutade han med 1995.

–  Jag jobbar hårt för att ryggen ska hålla så länge som möjligt, och jag hoppas att jag ska kunna avsluta karriären när jag vill själv, så att inte kroppen ska sätta stopp. Det är förhoppningen, sedan är det omöjligt att veta.

TT: Hur hanterar du ett nederlag?

–  Det har blivit bättre med åren. Men det är aldrig roligt att förlora och det ska det väl inte vara heller. Speciellt inte i de här stora loppen. Men man har insett att det inte kan gå bra varje gång helt enkelt. Det är omöjligt. Man får helt enkelt acceptera att det blir nederlag ibland.

”Det är hästarna jag har att tacka för allt egentligen. De har varit hela mitt liv kan man säga.”