Tove är elitidrottare, fotomodell och raketforskare på Nasa

En dag för inte så länge sedan hade Tove Ågren besök på sin arbetsplats av en grupp femteklassare. En flicka räckte försiktigt upp handen och frågade: ”Vad är det coolaste du har gjort på ditt jobb?”

Tove funderade en kort stund och svarade: ”Jag har flugit helikopter på Mars.”

Hur många kan svara så? I stort sett bara Tove Ågren. Hon kan svara så eftersom hon sedan drygt ett år arbetar som rymdingenjör på Nasa. Hon är bokstavligen raketforskare. Eller mer specifikt rymdhelikopterforskare.

Du kanske känner till att det sedan några år rullar runt en liten bil, uppskickad av Nasa, på Mars. Den rör sig sakta över planetens knaggliga yta medan den samlar stenar och mineraler och skickar emellanåt bilder från Mars hem till Jorden. Nästa steg i utvecklingen är att ersätta bilen med helikoptrar, eller drönare, som kan röra sig betydligt snabbare. Men hur flyger man helikopter i en miljö där atmosfären har en hundradels densitet av den på jorden, där dragningskraften bara är en tredjedel så stark, där det kan bli 90 grader kallt och blåsa våldsamma stormar?

Hur det ska gå till är Tove Ågrens jobb att reda ut.

– Jag har snabbt fått ganska mycket mer ansvar än jag trodde att jag skulle få. Ibland stöter jag på problem, och så inser jag ”men vänta nu, det är ju jag som är expert på det här, det är bara jag i världen som sysslar med detta.” Och så får jag försöka komma på en lösning.

Toppresultat överallt

Hennes väg till den här tjänsten har varit samtidigt både krokig och blixtsnabb. Tove Ågren har ett fascinerande cv, som vittnar om både höga mål och en uttänkt strategi att ta sig dit. Den som letar efter hennes namn i tidningsarkiven upptäcker att hon har varit modell för japanska Vogue och svenska Elle, blivit porträtterad i tidskriften Ingenjören och omskriven i tidningen Friidrott. Vart hon än tar sig tycks hon prestera toppresultat.

När vi ses i Stockholm är det vår och Tove är tillfälligt i Sverige för att vara en av huvudtalarna på mässan Women in Tech, som samlar huvudsakligen kvinnor i teknikbranscherna. Med sin blixtkarriär till Nasa och Silicon Valley är hennes föredrag om sin forskning om helikoptrar på Mars ett av konferensens huvudnummer.

– Det var härlig stämning, väldigt peppigt. Och många intressanta talare, säger hon efteråt.

Ens egna målsättningar, strävanden och prestationer känns en smuliga futtiga när man pratar med Tove Ågren. Hon har alltså varit elitelev, elitsprinter, elitfotomodell och nu elitforskare. Och hon är 27 år. Hur blir man egentligen sådan?

– Jag har alltid varit väldigt ambitiös och satt upp tydliga mål. Tänk om jag kan få högsta betyg i alla ämnen i högstadiet? Och så lyckades jag med det. Tänk om jag kan få högsta betyg i alla ämnen i gymnasiet också? Jag hade liksom inget högre syfte, det vara bara ett roligt sätt att utmana mig själv.

”Systematisk syn på utveckling”

Ambitionerna gjorde gymnasieåren stressiga. Ventilen var idrotten. Och precis som skolan var den strukturerad och planerad.

– Jag är väldigt glad att jag hade friidrotten, den blev ett andningshål. Idrotten gav mig mycket när det gäller att vara disciplinerad och sätta mål.

Var det i friidrotten du lärde dig det?

– Jag tror att jag alltid har haft den personligheten, jag satte ju tydliga mål som barn också. Om jag spelade piano ville jag lära mig att spela Beethoven. Jag byggde jättesvåra båtmodeller med min pappa. I skolan hade jag höga mål. Men min personlighet passade väldigt bra i friidrotten, som är så oerhört mätbar och kvantifierbar. Jag springer 200 meter på en viss tid. Vad kan jag göra för att springa snabbare? Jag kan bryta ner loppet i olika delar och se vad jag behöver förbättra i olika skeden av loppet. Det blir ett väldigt systematiskt sätt att se på sin utveckling. Att jag satte sådana mål för mig själv både i skolan och i idrotten är nog uttryck för samma mekanism i mig. Vad är mitt mål, och vad behöver jag göra för att nå dit?

I träningshallen i Falun där Tove tränade som junior höll Sanna Kallur, världsrekordhållare på 100 meter häck, samtidigt på att avrunda sin karriär. Tove nådde ett guld på 200 meter på junior-SM och ett silver på senior-SM. Men så drabbades hon av efterhängsna ryggproblem och började inse att hon skulle få svårt att nå klubbkamraten Kallurs nivåer.

– Jag har alltid haft lite av en allt eller inget-inställning. Antingen kör jag friidrotten hela vägen, gör det till min livsstil och blir bäst i världen, eller så lägger jag av. Så jag gjorde min utvärdering och kom fram till att jag inte hade tillräcklig kapacitet. Så då lade jag ner det. Det blev ganska abrupt och låter cyniskt så här i efterhand, men så var det.

Jag var nog den enda av de där modellbrudarna som satt i ett hörn och läste Stephen Hawking i väntan på plåtning. Jag såg ingen annan göra det i alla fall.

I stället öppnade sig en helt annan möjlighet. I samma veva som Tove började tröttna på friidrottandet blev hon plötsligt upptäckt av Sveriges största modellagentur Mikas. Från den strukturerade skolan och den ordnade idrotten reste hon ut i världen som fotomodell. Hon fick se Grekland, Italien, Japan, London och Paris och hamnade på omslaget till Elle.

– Det var något helt annat. Självklart lockade det, jag fick resa till spännande platser och tjäna pengar som jag aldrig skulle ha kunnat tjäna annars, bara för att någon ville ta bilder av mig. Men modellvärlden är väldigt mycket hejsansvejsan. Jag var van vid mitt skolschema eller mitt träningsschema. I modevärlden finns inget sådant.

I en miljö utan ordning och reda gjorde Tove Ågren sitt bästa för att påverka det hon kunde påverka. Hon gjorde sin sedvanliga analys av läget och kom fram till att hennes bästa väg till framgång var att vara en trevlig, professionell person som andra vill jobba med. I en värld av smala, långa tjejer stack Tove Ågren ut. Inte genom sin fysik, utan på grund av sina intressen.

– Jag var nog den enda av de där modellbrudarna som satt i ett hörn och läste Stephen Hawking i väntan på plåtning. Jag såg ingen annan göra det i alla fall. Men jag har alltid tyckt att det är superintressant med strängteori, svarta hål och kvantfysik.

Tove insåg också att det fanns en konkret sak som kunde påverka hennes modellkarriär.

– Egentligen vet jag inte hur mycket jag vill prata om det här… men jag blev ganska sjuk. När jag gjorde min analys insåg jag att om jag har vissa mått kan jag också få ännu mer attraktiva jobb. Så ja, jag fick en ätstörning. Och det är ju ganska typiskt.

Var blyg – blev utåtriktad

I efterhand ser Tove sjukdomen som en ögonöppnare: alla typer av krav bör man inte försöka leva upp till.

– Jag fick ett konkret bevis för att man inte kan separera sin kropp från sitt psyke. Som tur är blev jag uppfångad ganska tidigt, och jag kände själv att det inte kändes hälsosamt. Så jag drog hem till familjen. Till mina föräldrars lättnad, delvis. De tyckte väl aldrig att modellkarriären var en toppenidé. Men det gav mig oerhört mycket goda erfarenheter också. Jag var en blyg och tillbakadragen tjej som gillade matte. I modellvärlden fick jag lära mig att vara social.

En av cheferna började ställa frågan om jag skulle vara redo att omlokalisera till Kalifornien, och jag ropade ja innan han hade avslutat meningen.

Tove Ågren kom hem, återhämtade sig och började plugga teknisk fysik på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. När det var dags för kandidatuppsats lyckades hon få kontakt med Nasa, och fick skriva sin uppsats för dem, om flygande bilar i stadsmiljöer. Tove reste till Nasa i San Francisco för att praktisera, men lyckades tajma covidpandemin och fick snabbt vända hem. Hon gjorde klart sin uppsats och höll sporadisk kontakt med sin handledare på rymdstyrelsen. Efter att hon var klar med sin master övervägde hon jobbmöjligheter på både ett ledande rymdföretag i Kista utanför Stockholm, och på den europeiska rymdorganisationen ESA.

– Båda de jobben hade varit fett roliga. Men då kom det ett mejl där min gamla handledare på Nasa tipsade om ett jobb jag borde söka. Jag visste att jag inte uppfyllde alla kvalifikationer, men å andra sidan kände de mig sedan min praktik. Vi hade en kort anställningsintervju online. En av cheferna började ställa frågan om jag skulle vara redo att omlokalisera till Kalifornien, och jag ropade ja innan han hade avslutat meningen.

Två dagar efter examen från KTH satt Tove Ågren på ett plan till San Francisco och Silicon Valley. På väg till sitt första fasta jobb, för att forska om helikoptrar i Nasas Mars-expedition.

Den här målmedvetenheten, de höga ambitionerna och den strategiska karriärplaneringen får mig nästan att rygga tillbaka. Efter intervjun berättar jag om mötet för vänner och kollegor. Den allmänna uppfattningen är att ett så intensivt driv borde vara ett problem, närmast hälsofarligt. Väl hemma kontaktar jag två psykologer för att bolla de tankarna.

Victoria Blom är docent i psykologi och arbetar på Gymnastik- och idrottshögskolan. Hennes forskning handlar bland annat om psykisk ohälsa relaterat till arbete. Hon är tydlig:

– Att vara högpresterande är inte farligt i sig. Allt handlar om vilka drivkrafter man har. Det finns något vi kallar för prestationsbaserad självkänsla, vilket alltså betyder att du kopplar din självkänsla till hur du presterar exempelvis på jobbet. Då vill du nå ett visst resultat för att slippa känna skam eller rädsla, säger Victoria Blom.

Men att prestera på en hög nivå kan lika gärna handla om positiv förstärkning, att man mår bra och blir peppad av att utmana sig själv.

– Man ska vara varsam, förstås. Men jag kan irritera mig lite på att man så ofta hör att vi ska hindra våra unga tjejer från att bli ”duktiga flickor”. Det är bra att vara duktig, så länge drivkraften är sund.

Smart och stark

Ungefär samma sak säger Anders Sjöberg, universitetslektor och docent i psykologi vid Stockholms universitet.

– Vägen till högprestation kan bero på både ärftliga förmågor och på den kontext man verkar i och är uppfödd med. Generellt är högpresterare emotionellt stabila och målmedvetna. Kognitiv förmåga och fysisk uthållighet är viktiga egenskaper. Att vara smart och stark kan aldrig isolerat vara en nackdel.

Oron över att Tove Ågren, eller personer med samma drivkraft, skulle må dåligt av att vara ambitiösa tycks alltså inte alls vara motiverad. Troligen är de här tankarna bara en försvarsmekanism hos oss andra som inte har blivit rymdingenjörer eller snabbast i Sverige.

I Kalifornien har Tove Ågren under det senaste året umgåtts med likar. Hon har bott i ett kollektivhus nära Nasas forskningscenter Ames, mitt i Silicon Valley. Hennes huskompisar är unga Nasa-anställda som hon, eller anställda på olika start-up-företag inom rymdindustrin. De är alla i början av sina karriärer, de har alla kommit till San Francisco från olika delar av USA och världen, de har alla höga mål.

Du är uppenbart en väldigt högpresterande person. Kan du bli förvånad över att fler inte sätter lika tydliga mål för sig själva?

– Intressant att du frågar, för jag pratar ganska mycket om detta med en av mina vänner i huset. Han är som jag fast som på crack. Han är extremt målmedveten och har ett tydligt mål att bli astronaut.

Vad kommer ni fram till?

– Alltså, folk får leva sina liv som de vill, det lägger inte jag mig i. Själv är jag väldigt prestationsbaserad, men att ha en stark drivkraft måste inte handla om prestation, det kan handla om att ha ett driv att hitta ett sätt att leva som man mår bra av. Men ibland kan jag bli frustrerad när jag ser att människor inte får ut all sin potential. Eller jobbar väldigt, väldigt hårt, men kanske på fel sätt för att de ska få valuta för sitt slit.

Kan du ibland önska att du hade mindre av det drivet?

– Nja, egentligen inte. Men det är klart att jag har kompromissat med saker. Under min studietid valde jag ofta att stanna hemma och plugga i stället för att vara ute med kompisar. Men om du vill göra något extremt, då kommer du av naturliga skäl att distansera dig från massan, eftersom det är själva definitionen av vad du vill göra. Men ibland måste jag intala mig att det är okej att misslyckas. Det kan vara en stress att alltid ha perfektion som krav.

Är du dålig på att vara dålig på saker?

– Ja, men jag har blivit mycket bättre på det. Jag har blivit mer ödmjuk och inser att man inte måste vara bäst på allt. Det framstår också som ganska osympatiskt. Men jag har ju en massa andra drömmar också, och en äventyrsådra som jag vill tillfredsställa. Jag önskar mer att dygnet skulle ha fler timmar. Jag vill hoppa mer fallskärm, och jag har börjat springa ganska mycket.

Men främst ska hon lösa sina jobbuppgifter. Den där bilen, Perseverance, som rullar på Mars har genom åren samlat stenar och mineraler från terrängen. I dag ligger de i små högar och väntar på att modern teknik ska frakta hem dem till jorden. Planen nu är att skicka upp en landare – man brukar ju säga månlandare, men detta är följaktligen en marslandare – som ska ha med sig en raket och Toves helikoptrar. Helikoptrarna ska hjälpa till att samla in fynden som Mars-bilen har skrapat ihop, lägga dem i raketen, som i sin tur ska skjutas upp från Mars yta och docka med en farkost som går i omloppsbana runt Mars i väntan på att ta sig tillbaka till Jorden.

Det låter som science fiction.

– Jag vet! Det har länge varit en konceptuell idé, men verkar faktiskt vara på gång att bli verklighet. Sen om det tar tre år eller tio år, det är svårt att veta. Men det vore ju första gången någonsin som vi får hem ett prov från Mars, det är otroligt spännande, säger Tove.

I december förra året var Tove den som styrde den befintliga Mars-helikoptern Ingenuity från Jorden. Hon rattade helikopterns 69:e flygtur på Mars – och lyckades utan att krascha. Det gjorde den däremot på flygtur nummer 72, vilket gör att behovet av nästa generations helikoptrar, de som Tove designar, är stort.

Datamodeller och ett ”Mars-rum”

Vägen dit består av metodiskt forskningsarbete. Det handlar om att skapa datamodeller för flygdynamik, turbulens och andra faktorer. Om man ber helikoptern att åka framåt, hur fort flyger den då? Om det blåser storm, hur påverkas fordonet? Hur fort måste rotorerna snurra? Ibland tar sig Tove och hennes kollegor till det specialbyggda Mars-rummet i Pasadena, där luftens densitet och temperatur liknar de på Mars, och där en spänningslina konstant håller två tredjedelar av vikten.

– Exakt vilken nytta vi kan komma att ha av den här forskningen, det vet vi inte än, men det är också det som är spännande. Det är som att vara upptäcktsresande.

Tove Ågren erkänner att hennes nya jobb har gjort det svårt för henne med målsättningarna. Att vara rymdingenjör på Nasa är hennes drömjobb. Att sträva högre och vidare är svårt just härifrån.

– Jag har faktiskt känt mig lite lost. Var är mitt nya mål, var är mitt styre? Men det kanske är nyttigt för mig att vara lite i nuet och försöka njuta lite.

Funderingarna har ändå lett till två saker. Det första är att lämna kollektivhuset i Silicon Valley-området för att nu i vår flytta in i en egen lägenhet inne i San Francisco. För att få ett liv som är lite skilt från arbetet, och få kontakt med vanligt stadsliv. Det andra är formulerandet av en ny dröm, en masterplan.

– Alltså, jag har ju en ny dröm. Som också är rymdrelaterad. Jag tror att du kan ana vad det målet är.

Jag tror att du vill ut i rymden.

– Det vill jag. Jag vill bli astronaut. Det kommer troligen att bli aningen lättare nu när både Nasa och privata företag skickar ut folk i rymden. Jag tror att jag är på en ganska bra plats och tid för att den drömmen ska kunna gå i uppfyllelse. Och här ska jag ju erkänna att jag drivs ganska mycket av den personliga upplevelsen. Om man rent utilitaristiskt vill göra större nytta så är det inte astronaut man ska bli. Men jag tror fan att jag skulle vara rätt bra på det.

Text

Ulf Roosvald

ulf.roosvald@gp.se

Följ