Tommy återvände till livet efter tio veckor i respirator

Tommy Jonsson har alltid haft många järn i elden.

– En föraning om att allt inte stod rätt till kom på ett körläger, säger Tommy som är dirigent. Jag fick svårt att gå. Dagen efter domnade händerna.

Via vårdcentralen och neurologjouren på Östra blev han snabbt inlagd på Sahlgrenska. Han blev bara allt sämre.

– Sjukdomen bryter ner ett ämne som isolerar nervtrådarna och dras igång av immunförsvaret. Reflexerna var borta. Jag frågade om jag skulle behöva stanna mer än två veckor. Läkarna svarade att de inte visste hur dålig jag skulle bli, men sa att det skulle ta väldigt lång tid för mig att bli frisk.

Svårt att släppa jobbtankarna

De första fyra dagarna på sjukhus kände han mest stress. Tommy hade svårt släppa tankarna på jobbet.

– Som musiker fortsatte jag att fokusera på mina uppdrag, att the show must go on, säger han.

Tankarna gick till Almakören, och 300 körsångare samt en satsning på Göteborgsoperan och hans konsertserie i Annedalskyrkan.

– Jag var van att köra på. Men när jag inte ens lyckades messa eller att ringa var det bara att gilla läget.

Efter en vecka upphörde Tommys andning och han flyttades till intensiven.

– Då var jag riktigt dålig. Men jag kände mig ändå trygg, säger han och pekar på halsen där en slang till respiratorns stacks in, som gjorde att han slapp sövas men att talet försvann.

Problem med respiratorn

Men så uppstod plötsligt problem med respiratorn.

– Nu är det kört, tänkte jag. Några timmar från då är ännu borta för mig. Jag tänkte att det får bli som det blir och försökte bara hålla mig vid liv.

För att meddela sig hackade han med tänderna efter ett system så att vårdpersonalen förstod.

– Jag drabbads av sju lunginflammationer, även andra komplikationer tillstötte.

När krisen väl var över hade musklerna förtvinat och vågen visade att han hade tappat 15 kilo.

Föräldrarna hade flyttat till Göteborg när sjukdomen slog till för att hjälpa till med Tommys son som då bara vara ett halvår.

Tacksam för stöd och hjälp

Tommy är tacksam för all hjälp han fått under den långa resan.

– På Högsbo rehab var jag nog den patient som var i sämst skick. Trösten var att jag skulle kunna bli helt återställd.

Efter två månader kom han hem.

– Allt jag gått igenom var ganska maxat. Jag var hjärntrött men fortsatte träna själv och jag klarade mig själv hemma. Det tog ytterligare en tid innan jag blev aktiv som pappa. Isak var snabbare än jag som då fortfarande gick med rullator. Fram på vårkanten i fjol kunde vi hänga ihop igen.

När Tommy ställde undan rullatorn hade han inte stått på benen på fem månader. Han började träna löpning och klarade Midnattsloppet. Han skulle ha sprungit Göteborgsvarvet i år om loppet inte hade blivit inställt på grund av coronapandemin.

Han har alltid ”kört på”, haft fullt i almanackan ända sedan han började spela saxofon i kommunala musikskolan. Tommy valde piano på gymnasiet, estetiskt program, spelade i band och medverkade i revyer.

– Jag är intresserad av naturvetenskap, läste på Chalmers men gjorde en nystart och jobbade som organist utanför Örnsköldsvik. Gick sedan på musikhögskolan i Göteborg där jag kände några kompisar från ett band.

Där blev han körledare och organist i Brecht-pjäsen ”Heliga Johanna från slakthusen” på Göteborgs Folkteater.

Han inser nu att det inte var bra att jobba så mycket, med många stora projekt.

Flera olika uppdrag

Även efter omstarten pendlar Tommy mellan uppdrag som konstnärlig ledare för Almakörens 300 sångare, hans håller i en konsertserie lockar upp till 500 åhörare. Tommy är även frilansande pianist på Operan och Konserthuset. Men till följd av pandemin har förstås det mesta blivit inställt de senaste månaderna.

– Tidigare stressade jag för mycket och slarvade med mathållningen. Men jag blir ofta passionerad och vill göra så mycket.

Prestationsångesten låg där som en tung sten inför en föreställning och oron för att inte lyckas lika bra nästa gång.

– Det jag gjort har inspirerat mig. Men jag måste koppla av mellan uppdragen och välja vad jag vill göra. Så att jag kan fortsätta jobba på ett utvecklande sätt, utan att få ont i magen.

Lärt sig av läxan

Läxan är att göra allt i lagom takt.

– Tempot var för högt. Allt gick in i vartannat. Samtidigt är jag tacksam över att jag fått vara med om allt detta, och att jag fått lära mig så mycket.

När Tommy kippade efter andan i respiratorn sa personalen till honom ”ett andetag i taget, så grejar du det.”

– Det gäller även i mitt nya liv, säger han.

TEXT

Clas-Göran Sandblom

namn@gp.se