Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"När själen kroknar dröjer det inte länge förrän kroppen går samma väg. Man blir stående och det är lika långt till laddstationerna åt båda hållen", skriver Tomas Sjödin i sin helgkrönika. Bild: Fredrik Sandberg, Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Tomas Sjödin: Vägen är så lång att man gör klokt i att tänka kort

I likhet med många andra har Tomas Sjödin sommarsemestern bakom sig. "Det är precis nu, när allt börjat speeda upp, som man har en chans planera lite för den långåkning som kallas höst. Det enda som håller är ett någorlunda rytmiskt liv", skriver han i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En av mina kollegor berättade under sensommarens första fikarast på kontoret om att de bilat till Sydeuropa under semestern. Ungefär samma sträckning som de rest innan, men att resan denna gång blev en helt ny upplevelse eftersom de för första gången genomförde den i en elbil som tar sig någonstans mellan tjugo och trettio mil på en laddning. Allt måste planeras noggrant, ingen prutmån om elen börjar tryta. Tänka, i stället för att tanka, om jag tolkade henne rätt.

Å andra sidan, berättade hon, uppstod en mängd underbara stopp där inte mycket annat kunde göras än att vänta. Medhavd fika vid en laddstation visade sig inte vara det sämsta. Visst, de regelbundna stoppen sinkade färden en aning, men gjorde den samtidigt mycket behagligare. Hennes historia utlöste en skur av frågor vid fikabordet. Om resande, miljö och mycket annat.

Vi är många som nu kommit tillbaka från semestrar när och fjärran och som innan semestern sa att ”det skall bli underbart att få ladda batterierna rejält nu, så man klarar en lång höst och en ännu längre vinter”. Men frågan är om människan har några batterier? Ficklampor och mobiltelefoner har det. Bilar likaså, men därifrån till det sinnrika mästerverk som kallas människa är vägen ganska lång. Motorn i människan är ett hjärta som drivs av ett mirakel som kallas ”liv”. Ett system som tickar på oavsett om vi sliter eller vilar. Kroppen orkar ibland mer än vad som är förnuftigt, eller i varje fall tror vi att den gör det, men själen är känsligare. När själen kroknar dröjer det inte länge förrän kroppen går samma väg. Man blir stående och det är lika långt till laddstationerna åt båda hållen. Ingen väg tillbaka och ingen ork att sikta framåt. Där är elbilsresan ingen dum metafor. Kanske framför allt när det kommer insikten om att det finns en begränsning i hur långt vi kan sträcka oss.

Begränsningar är jobbiga, men ofta nyttiga. Ibland direkt livräddande. En del begränsningar har att göra med människans konstitution och är snarare ett slags skapelseomsorg än en brist i funktionen.

Jag har kommit på mig själv den senaste veckan med att försöka tänka på den intensiva period som nu rusar emot många oss och göra det i termer av vad samtalet vid fikabordet gav. Och jag har funnit vägledning och faktiskt kraft i tanken på att det både handlar om att orka och att upptäcka. Inte minst det senare. Att stoppen och pauserna inte hackar sönder resan utan förmerar och fördjupar den. Och i överförd betydelse; att det enda som håller är ett någorlunda rytmiskt liv. Goda rutiner, det ord som i botten betyder just ”väg”.

Och det är precis nu, när allt börjat speeda upp, som man har en chans planera lite för den långåkning som kallas höst, eller be om mod att applicera den tanken på livet i stort?

Vägen är ibland så lång att man gör klokt i att tänka kort.