Thomas vill ge sin själsfrände revansch i nyskriven pjäs

För sex år sedan kom Thomas Nordlander över ett historiskt dokument som skulle förändra hans liv.

I äventyraren John Norcross hittade han nämligen något av en själsfrände, som han ville lära känna närmare. Thomas började forska på riksarkiven i Stockholm och Köpenhamn, samt på National Archives i London i syfte att skriva en bok om John Norcross.

– Jag kom fram till att han råkat ut för orättvisor och felvärderats i historien. Min pjäs är en möjlighet att ge honom revansch, säger Thomas.

Dödsdömd tre gånger

John Norcross, som var jakobit och katolik, kom som flykting till Göteborg i januari 1716. Samtidigt kom ett 20-tal skottar hit, däribland Chalmers och Carnegie; personer som blivit betydelsefulla för stadens historia. I Göteborg upptogs Norcross bland Gathenhielms kapare. Han blev också kapten i Karl XII armé, var dödsdömd tre gånger och tillbringade över 30 år i fångenskap.

– Jag gillar John Norcross för att han var en person som kämpade för det han trodde på. Han var långt före sin tid och gav oss sin version om Libertalia och piraterna från Madagaskar, där alla delade lika och hade samma värde oavsett ras, kön eller religion.

Bild: Lisa Thanner

1/3

I pjäsen med samma namn, spelar Thomas John Norcross, som guidar publiken i Gathenhielmska huset genom historien och ger ögonblicksbilder ur tre andra personers liv. Först ut är Ingela Gathenhielm, som bodde tvärs över gatan i Amiralitetsbostaden.

– Från 1716 sköter hon kontakten med kaparna. Hon har ett varv, en smedja, ett bränneri och en repslagarbana. Bangatan är förresten uppkallad efter henne. Hon VAR Majorna och en av de rikaste i stan vid den här tiden.

Barn utanför äktenskapet

Person nummer två som John Norcross introducerar, är Elisabeth Gustafsdotter Stride. Hon arbetar som barnflicka intill värdshuset nära Gathenhielmska när hon blir gravid och föder ett barn utanför äktenskapet. Hon flyttar så småningom till London, där hon gifter sig och skaffar ett kafé på Park Lane.

– Men hon loosar det hela och tvingas prostituera sig. 1888 blir hon Jack the Rippers tredje offer, säger Thomas.

Johan Nilsson, som är den tredje personen i pjäsen, föds nio månader efter Elisabeths död. Han jobbar som konservator på Röhsska och anlitas av ägaren till Gathenhielmska, ögonläkaren Anna Dahlström, för att renovera huset.

– Han är en sann medborgare i Libertalia utan att veta om det! Till exempel föreslår han att skolbarnen själva ska få välja vilken konst de vill ha på väggarna i skolsalen. När Carnegie får tillstånd att bygga fem höghus på Gathenhielmskas område, mobiliserar Johan Nilsson och får in 9 000 namnunderskrifter. Därigenom lyckas han stoppa fyra av husen och riva det som redan byggts.

Johan Nilsson gjorde allt för att bevara Gathenhielmska. Det är tack vare honom och fake news som Gathenhielmska reservatet finns kvar, enligt Thomas.

– Torgny Segerstedt hittade på en story om att Lars Gathenhielm skulle ha bott här; något som är omöjligt med tanke på att Lasse avled cirka 20 år innan huset uppfördes, säger han.

Morfar hade egen teater

Att Thomas forskning resulterade i en pjäs, beror på att han fick ett ”extraliv” efter att ha varit svårt sjuk.

– Det kändes ensamt att bara sitta och skriva en bok och jag ville testa om mina idéer skulle kunna framföras på scenen. Jag hade ett manus, men när jag började repetera här fick jag nya infallsvinklar. Huset pratade med mig, säger han.

Att han skulle välja skådespelarbanan föll sig naturligt, eftersom morfadern hade en egen teater i Östersund.

– Jag är nästan född på teatern. Åke Grönberg har vaggat mig till sömns.

Tufft att flytta till Göteborg

Thomas beskriver sin barndom med mamman och morföräldrarna som ”ett bomullsliv”. Han var fruktansvärt omhuldad och skulle skyddas från allt ont. Annat blev det när flyttlasset gick till Göteborg.

– Det var en riktig käftsmäll! Jag var elva år och en stammande gosse, som fick en jobbig insikt i verkligheten. Mamma gifte sig med en man som misshandlade henne och jag önskade livet ur honom många gånger, säger Thomas.

Efter att ha gått estetisk linje på Burgårdens gymnasium, började han på Dramatiska Institutet i Stockholm.

– Där var jag pojken med guldskorna. När jag gick ut hade jag redan två uppsättningar på gång. Men det rasade snabbt. Jag kunde inte tackla framgången och började använda tunga droger. Sedan blev jag yrkesalkoholist och höll på att supa ihjäl mig, säger Thomas och tillägger att när A-laget tycker att du är jobbig, då är du på den absoluta botten. För 20 år sedan lade jag in mig för avgiftning under sex veckors tid. Sedan dess har jag inte druckit en droppe.

Vad betyder teatern för dig?

– Den är min rening och min rensning. Det är tillfredsställande att i en roll våga öppna sig och bli mottaglig för nya intryck. Genom att spela John Norcross, känner jag att jag har fått honom i mig. Han är mer än en gestalt för mig nu. Jag återupplever honom i mig, säger Thomas.

Ingemo Orstadius

namn@gp.se