Tisdagen 10 maj 2005 invigdes Monumentet över Europas mördade judar eller ”Förintelsemonumentet” i Berlin. Det består av 2711 betongblock i olika höjder, uppställda på en yta lika stor som tre fotbollsplaner. Området är centralt beläget i staden, bara några hundra meter från riksdagsbyggnaden och Brandenburger Tor, symbolen för den tyska återföreningen och muren som revs, gränsen som öppnades.
Utanför monumentet är det ljust och öppet, barnen leker och äter glass, vardagslivet pågår, men någonstans därinne i gångarna försvinner ljuset. Det blir mörkt och svårt att orientera sig. Betongblocken reser sig och himlen blir till blå, krympande skärvor av tynande hopp. Stenarna formas till lägerbaracker, korridorer, gasugnar.
Jag fick en förnimmelse av hur snabbt och omärkbart det kan gå. Det börjar med kategoriseringen, indelandet, utsorterandet, lögnerna vi börjar tro på, det ideologiska giftet som injiceras och blandas upp med den rädsla och misstro som redan finns i vårt blodomlopp.
På gatorna i Berlin kan man ibland se ”snubbelstenar”, stolpersteine, nedgrävda i gatan, minnesmärken i form av en gatsten med en kort text som berättar om en person som dog i Förintelsen. Tre sådana stenar finns också numera i Stockholm, bland annat på Kungsholmstorg 6, där Erich Holewa bodde hos sin bror under en period. Erich Holewa fick avslag på sin och familjens ansökan om svenskt uppehållstillstånd och utvisades 1938. Han mördades i Auschwitz 1942. Hans son Peter mördades samma år, i ett annat läger.
Rasismen och antisemitismen i Sverige är inte ny, den har alltid funnits där. På tjugo- och trettiotalen var Sverige världsledande i rasbiologisk forskning. Statens Rasbiologiska Institut grundades 1922 efter ett helt enhälligt riksdagsbeslut. Det svenska folket ansågs hotat av ”tattare” och andra, som skulle ”förgifta den svenska samhällskroppen”. Sådan var tidsandan. Efter förintelsen fick rasideologerna ligga lågt. Tidsandan igen.
Men tiden gick och bomberjackor blev till kostymer, ”ras” blev till ”kultur”, nätet och flyktingarna kom, och lögnerna och de slumrande föreställningarna fick livsluft igen. Det kommer nya ord och nya partier, men det är samma idéer. Ett av förra årets nyord var ”hundvissla”, det vill säga när någon, ofta i politiska sammanhang, använder ett ord eller uttryck som har en dold betydelse och riktas till en särskild grupp mottagare. Ett kodat språk- och signalsystem. Alla inlägg på nätet, bilder på människor med utländsk härkomst som påstås ha begått något brott i någon liten skånsk by någonstans, inte sällan flera år gamla foton hämtade från helt andra situationer, budskapet maskerat med någon slags rättspatos, medborgaransvar eller stöd till svenska polisen. Tänk efter. Förstå. Sluta dela. Stenarna i gatan är där för att du ska snubbla och stanna upp en stund.
Peter Wolodarski, chefredaktör på Dagens Nyheter, skrev en krönika efter att Kent Ekeroth, en av Sverigedemokraternas före detta chefsideologer, twittrat hånfullt om de svenskar som dog på det nedskjutna planet i Iran. ”De små vidrigheterna kommer förändra Sverige”. Sverige är redan förändrat. I veckan var det Förintelsens minnesdag. Vi är skyldiga att minnas. För dom som dog, för dom som överlevde, för dom som hotas i dag. Tänk efter. Förstå. Erich Holewa bodde här och var en av oss.
