Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Jag har kämpat och aldrig gett upp. För det krävs en del för att orka som ensamkommande i ett främmande land, långt från ens språk, kultur och hemvana sammanhang, säger Mojtaba Amini. Bild: Anna Berglund
”Jag har kämpat och aldrig gett upp. För det krävs en del för att orka som ensamkommande i ett främmande land, långt från ens språk, kultur och hemvana sammanhang, säger Mojtaba Amini. Bild: Anna Berglund

Språket är nyckeln som gör att man hittar in

Mojtaba Amini kom hit 2014, innan den stora vågen av ensamkommande. Medan många av hans landsmän levde i ovisshet i år, fick Mojtaba uppehållstillstånd relativt snabbt, utbildade sig till undersköterska och har idag fast jobb, körkort och bil. ”Det är skönt att kunna försörja sig, betala skatt och bidra till samhället”.

Sedan förra intervjun för över fem år sedan har vi stött på varandra i olika sammanhang runt om på Tjörn. Mojtaba kommer alltid fram, hälsar, ler och frågar hur det är.

För varje sånt möte har hans svenska och förankring på orten blivit allt stadigare.

Han har kämpat och aldrig givit upp

– Det händer mycket på fem år, då var jag nog en annan människa. Jag har kämpat och aldrig gett upp, säger han. För det krävs en del för att orka som ensamkommande i ett främmande land, långt från ens språk, kultur och hemvana sammanhang.

– Jag fick bra stöd av vuxna som hjälpte mig, det är nog det viktigaste för att klara en sån situation, säger han på felfri svenska som flyter genom samtalet.

– Språket är nyckeln till samhället, som gör att man hittar in. Det gäller att prata med svenskar, anstränga sig och träna.

Då, för fem år sedan, läste han språk­introduktion på gymnasiet, oändligt glad över att åter kunna gå i skolan, vilket han inte gjort sedan familjen flytt från Afghanistan till Iran när han var tio år. Flyktingtillvaron i Iran var hård och när hans storebror spårlöst försvann betalade Mojtabas pappa en människosmugglare för att ta tonåringen ur landet mot ovisst mål.

Efter att ha hamnat på Tjörn blev Mojtaba fast besluten att hitta sin plats i det svenska samhället. Hemlängtan och saknade efter familjen skavde men han var övertygad om att han snart skulle kunna hälsa på dem.

– Jag har varit och hälsat på dem i Iran och nästa månad ska jag dit igen, säger han och ögonen blänker till.

Mojtaba är glad över att han åter kunde gå i skola vilket han inte gjort sedan familjen flytt från Afghanistan till Iran när han var tio år. Flyktingtillvaron i Iran var hård och när hans storebror spårlöst försvann betalade Mojtabas pappa en människosmugglare för att ta Mojtaba ur landet mot ovisst mål. Bild: Anna Berglund
Mojtaba är glad över att han åter kunde gå i skola vilket han inte gjort sedan familjen flytt från Afghanistan till Iran när han var tio år. Flyktingtillvaron i Iran var hård och när hans storebror spårlöst försvann betalade Mojtabas pappa en människosmugglare för att ta Mojtaba ur landet mot ovisst mål. Bild: Anna Berglund

– De har det ganska bra även om de fortfarande lever som flyktingar. Pappa är sjukskriven, så min yngre bror jobbar och försörjer familjen. Det har blivit lite sämre men jag är ändå glad att de inte är i Afghanistan, säger han, uppenbart drabbad av det som sker där.

– Det är sorgligt alltihop, som att flickor inte kan gå i skolan. Det gör mig väldigt ledsen. Jag har flera kompisar som åkt tillbaks, jag tänker på dem och är orolig över mina släktingar som är kvar, vissa av dem arbetade i regeringen och ingen vet vad som händer med dem nu.

Än så länge kan han resa tack vare uppehållstillståndet och sitt giltiga pass från Afghanistan men han har ansökt om svenskt medborgarskap och möjligheten till ett svenskt pass.

– Då kasserar jag mitt afghanska pass, säger han bestämt.

Efter gymnasiets språkintroduktion var Mojtaba över 20 år och fick inte gå de vanliga gymnasieprogrammen, utan läste vård- och omsorgsprogrammet på Komvux.

Är utbildad undersköterska

Efter två år, 2019, blev han färdig undersköterska, tog körkort, köpte bil och fick fast jobb inom hemtjänsten på Tjörn.

– Det är ett bra arbete, säger Mojtaba som varje dag åker runt bland äldre och sköter om dem i sin hemmiljö.

– Jag gillar att jobba med människor och alla är så snälla men vissa damer vill inte att killar kommer hem till dem, då byter vi så att alla blir nöjda, sånt måste man respektera, säger han. Han tillägger att hemtjänsten är bra för integrationen. Både i det arbete som görs och inom arbetsgruppen, som är blandad i åldrar, kön ochetnicitet. Att tillsammans arbeta för sina vårdtagares bästa fogar samman och suddar ut olikheter.

Han började arbeta som undersköterska precis innan Corona. Det kom att påverka arbetsmiljön i grunden.

– Det var tufft, vi arbetade i skyddskläder och fick hela tiden tänka på avstånd och smittrisk, testa oss ofta, medan de äldre var oroliga och rädda.

Men nu när pandemin äntligen släppt sitt grepp, ska han byta arbetsplats och börja inom hemtjänsten i Stenungsund, närmare bostaden, med nya vårdtagare och arbetskamrater.

Har präglats av det svenska samhället

– Det blir bra men jag kommer sakna mina kollegor på Tjörn, säger Mojtaba som är fullt upptagen av det pågående livet och vardagens rutiner som består av arbete, matlagning, gymmet, volleyboll och att umgås med vänner.

– Förr hade vi ett fotbollslag, vi var framförallt ensamkommande men många flyttade eller slutade så laget försvann, säger han.

I takt med att allt fler fick jobb, uppehållstillstånd och andra liv, spelade fotbollslaget ut sin roll som den viktiga gemenskap det var i en sviktande tid av väntan och ovisshet.

Mojtaba kom hit som sextonåring för snart åtta år sen, och med tiden har han präglats av det svenska samhället, och är tacksam för de möjligheter han fått.

– Jag har blivit vuxen här och hade jag inte kommit hit hade jag inte fått gå i skolan, inte haft körkort, jobb eller bil, men framför allt inte haft någon trygghet.

När vi pratar om det där med hemland, säger han att känslan är kluven. Barndomens uppväxt i Afghanistan ligger långt tillbaka i tiden och flyktingtillvaron i Iran var en kamp av osäkerhet.

– Jag saknar min familj men känner mig hemma här nu. Nöjd över en vardag som ger möjligheter att bygga drömmar, klara sig själv och betala hyra och ha bil.

– Det en stolthet att tjäna egna pengar, betala skatt och bidra till vårt samhälle, säger Mojtaba,

Ser ljust på framtiden

Jag slås av förändringen tiden gjort. Blicken är samma men lugnare. Språket som blivit hans och en säkerhet som smugits in i hållningen där vi går längs bryggorna. På frågan om vad han drömmer om, har han inget direkt svar. Nuet med frihet, trygghet och hopp är gott nog.

– Jag ser ljust på framtiden man vet aldrig vad livet har att erbjuda.

Mojtaba Amini

Ålder: 23 år.

Bor: Stenungsund.

Familj: Mamma, pappa och åtta syskon i Iran.

Gör: Arbetar som undersköterska inom hemtjänsten.

Intressen: Träna på gym, volleyboll och matlagning.

Livet om fem år: Kanske har jag börjat plugga igen.

Drömmer om: Att Afghanistan blir fritt från talibanerna.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.