Sopjobbet har alltid varit rena drömyrket för Annette

Längst fram i förarhytten på gulröda kranbilen 172, brukar egna, glittriga skylten med NETTAN i versaler skina mot omgivningen. Hon som kör svingar sig ledigt i och ur många gånger om dagen, trots 45 centimeter högt insteg. Lätt tar hon sig upp på flaket, balanserar bekymmerslöst och manövrerar kranen med bestämda tryck på fjärrkontrollen.

– Jag är ju van. Det här är en lagom stor bil, ler Annette, av alla kallad Nettan, och hoppar raskt ner.

I orange t-shirt med reflexer och matchande shorts med djupa snickarfickor lyser hon lång väg – inte bara färgmässigt. Hela ansiktet signalerar chaufför på rätt plats, med nöjd och vänlig min.

När hon för dagen vikarierar för kollegan, i bil 174, är det besiktningsdags i Tagene med anmärkning för en styrled.

Nettan tar det med ro.

– Det är bra. Fel man hittar kan man åtgärda, säger hon lugnt.

Glad, positiv och noggrann sammanfattas de mest typiska egenskaperna.

När hon sätter säckar i moluckerna (”tänk badtunna med lock på och sopnedkast”) ska det sitta kvar när hon kommer nästa gång.

Likaså blir hon upprörd över spill, drar sig inte för att plocka upp skräp på utsidan, om det inte är för mycket.

– Gör du jobbet ska du göra det noga i stället för slarvigt, summera hon inställningen.

Inga omskrivningar

Hon brukar själv säga ”sopgubbe” eller ”sopbilschaufför” om sitt yrke, tycker rakt på bäst beskriver vardagen.

– Det är ju det jag är. Jag hämtar sopor. Nyss var det sten som ska på deponi. Jag hämtar oftast skräp även om det just nu är större skräp, när kollegan är ledig.

– Miljöarbetare kan jag också kallas. Men det blir litet som i skolan, där du inte bör säga ”fröken” längre, utan måste använda ordet ”pedagog”.

Redan när hon var elva år förklarade hon tvärsäkert att hon ville bli just lastbilschaufför. Nettan minns ett beslut i sjunde klass och utvecklingssamtalet i högstadiet där läraren berömde föräldrarna: ”Jag är så glad att Nettan får välja vad hon vill bli”.

– Det fanns fler tjejer som ville annat, men där föräldrarna satt stopp.

Ibland får hon fortsatt frågan om hon kör kärl, något många förknippar med att köra sopor. Men Nettan kör kran. Hennes behållare är på 5000 liter i stället för 600, som de vanliga kärlen är, brukar hon förklara.

Egendomlig kommentar

En gång följde kommentaren ”Åh vilken tur du har!” från en man, före detta sopgubbe. ”Tur att du fått kran så du också kan köra och inte behöver lyfta något”, sa han.

– Jag uppfattade det som att han inte trodde kvinnor klarar att köra kärl men svarade bara ”Ja, vilken tur jag har”.

Förutsättningarna för jobbet har inte så mycket med kön att göra. Det handlar mer om person, tycker Nettan.

– Det finns små, starka tjejer, som går och drar kärl. Men jag är ju van vid kranen och tycker det är bekvämt. För själva jobbet krävs annars mest viljan och körkort förstås,

Runt 2005 var hon på arbetsintervju och fick av manlige rekryteraren beskedet ”Jag valde honom i stället, för du var kvinna.”

– Då ville jag inte jobba för dem tänkte jag, minns Nettan.

Fler och fler kvinnor

Sedan dess har utvecklingen gått mot fler kvinnor i lastbilshytterna.

Bland kranbilsförarna på Renova AB och Renova Miljö AB är nu tre av sju kvinnor.

Inte sällan möter hon positiva röster ute på stan, inte minst från äldre.

”Åh, tack för att du finns!”, kan tacksamma kunder säga. När en del rentav följer efter för en pratstund brukar Nettan sakta in och tänka ”Jag jobbar snabbare sedan”.

Snart bär det av igen, mot Hildedal för nästa uppdrag på listan, hämta stora säckar med trädgårdsavfall.

Normala jobbveckor varvar hon två dagar sopor i Kungälv, två dagar återvinning med glas, wellpapp och sådant i Göteborg och byter containrar runt om i stan vid behov.

Självständigt arbete

Då lägger hon själv upp rutten, ringer trafikledaren när hon är klar och kan göra mer.

– Det är ett fritt yrke. Jag planerar körningar som jag vill, hittar mina vägar. Logiskt tänkande är bra att ha, att kunna tänka ett steg längre och att vara lite stresstålig.

Inne i hytten är hon ensam vid den stora ratten, nära till dator och mobil, med uppmuntrande miniatyr av gul folkabubbla med husvagn på instrumentbrädan.

– Jag älskar allt med hästkrafter, medger hon som i garaget hemma utöver två bruksbilar har röd folkabubbla från 1972, av maken ombyggd till cabriolet.

Där finns även Cadillac av årsmodell 1954, blå och creme-färgad, förr med dito husvagn. I den kunde hela familjen åka på semester fram till Kroatien-resan.

– Den blev tyvärr för liten, medger Nettan som sparat foton i mobilen.

Ett hästjobb på fritiden

Nu kan semestern tillbringas i en modernare husvagn i stället.

Men hästkraftsintresset gäller nu även faktisk häst.

– Förr tränade jag, men sedan vi skaffade häst har jag inte tid. Jag går runt med den, men dottern rider, berättar hon och spänner bältet.

Snart dundrar motorn igång och hon kan spela nästan hur hög musik hon vill, från spellistorna på Spotify, med allt från hårdrock till dansband.

Nettan är på väg igen.

Karin Tufvesson