Vi träffas i Joakim Lindengrens ateljé i Nordostpassagen i Göteborg. Lokalen är fullproppad med, konst, prylar, böcker, teckningsbord och en rejäl maskinpark. Ordningen är minutiös. Det känns som att kliva in i en gammal hantverkslokal på 1970-talet. Rummet inramas av den omisskännliga doften av piprök.
Joakim är till yrket serietecknare och illustratör. Som serietecknare har han bland annat skapat Kapten Stofil, Ett Anständigt liv och senast böckerna om privatdeckaren Ugly Mareowl.
En sann stofil
Joakim är en sann stofil och är intresserad av allt från förr, vilket ofta avspeglar sig i hans serier.
– Det där stämmer inte riktigt. Jag gillar kvalité, eftersom den ofta var bättre förr leder det till att jag gillar äldre saker, förklarar Joakim bestämt.
Joakim är en trogen piprökare.
– Jag vill ha lätta pipor, för att kunna ha dom i munnen länge, säger Joakim Lindengren samtidigt som han tar fram en pipa från ett stort askfat.
Viss tjocklek krävs
Joakim förklarar att en bra och hållbar pipa måste ha en viss tjocklek i den undre pipdelen, där glöden är som hetast, för att inte bränna igenom.
– Man ska egentligen inte röka i vind, men jag vill gärna röka när jag fiskar och då blåser det alltid, berättar Joakim.
Vinden driver på förbränningen och piphuvudet blir lätt överhettat och bränner igenom, sedan är det bara att kasta pipan.
I stora drag har pipan sett likadan ut hela tiden, den består av ett huvud och ett skaft.
– I dag är skaften gjorda i akrylplast, men tidigare var de i ebonit, vulkaniserat gummi. Förr hade tobaksaffärer skaften som reservdel, men nu är de svårare att få tag på. Jag sparar därför skaften från trasiga pipor.
Många olika material
Huvudet är den del där tobaken ligger och glöder.
Det har historiskt gjorts i många olika material som, lera, majskolv, trä och till och med metall.
Ett klassiskt och även i dag populärt material är briar, rot från trädljung. Det är tåligt mot eld och har vacker ådring som gör varje pipa unik.
– Den bästa kvalitén av briar kommer från Korsika. Förr var den svår och dyr att få tag på, men i dag är det enkelt att beställa på internet. Det är ett fantastiskt material, förklarar Joakim.
Roten är inte bara vacker och hållbar utan även smidig att bearbeta, lättare att tälja än till exempel björk.
Huvud som en dödskalle
Joakim tar fram några egna briar-pipor, en har piphuvudet i form av en dödskalle.
– Dödskallen gjorde jag till den årliga tävlingen i Svenska pipklubben, där finns riktigt duktiga pipmakare, jag kom inte så högt upp, säger Joakim med ett smajl.
En annan pipa har ett märkligt utseende, den är försedd med kylflänsar som på en gammal moped.
– Kylflänsarna är inget jag kommit på, men jag ville prova att göra en egen variant. Den fungerar faktiskt riktigt bra vid fiske, den väger inte så mycket och flänsarna tar ner temperaturen lite så den har hållit bra.
Hållit på i ett kvarts sekel
Joakim började göra sina pipor för cirka 25 år sedan.
Han har utvecklat tekniken, tidigare täljde och slipade han fram formen på huvudet, i dag börjar han med att svarva fram den viktiga formen.
– Det går mycket fortare och blir bättre, säger Joakim och visar hur han monterar och svarvar ett ämne.
När formen är klar återstår mycket jobb med slipning och inoljning.
Många tror att när man ska tända en pipa går det bra med vad som helst, så enkelt är det inte.
– En tändsticka är det bästa. Den ger bra kontroll, lätt att hålla mot glöden och du vet när asken håller på att ta slut. Tändstickorna är som allt annat, de var bättre förr. De nya har någon beläggning som gör att de först flammar upp för att sedan brinna sämre, förklarar Joakim som söker äldre tändstickor på loppis.
Hur är det då med dagens pipor?
– Piporna var inte bättre förr, de är fortfarande bra, lika bra som på 30-talet, säger Joakim bestämt medan han stoppar i tobaken i pipan.
Joakim Lindengren
Ålder: 58 år.
Yrke: Serietecknare och illustratör.
Familj: Sambo och barn.
Bor: I Göteborg.
Intressen: All slags äldre teknik, fiske, hantverk.
