Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"En kyrka blir det den är inte i första hand genom sin arkitektur, utan genom sitt syfte", skriver helgkrönikören Sara Wrige apropå branden i Notre-Dame. Bild: Diana Ayanna, Anders Hofgren

Sara Wrige: Sara Wrige: När en kyrka brinner berör det på djupet

I sin helgkrönika reflekterar Sara Wrige om Notre-Dame och flera andra kyrkor som eldhärjats genom åren. "En kyrka med många hundra år på nacken bär en historia som också bokstavligt sitter i väggarna", skriver hon.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När Caroli kyrka i Borås brann första gången, på lucianatten 1681, förstördes tak och inredning. Stenmurarna stod kvar. Dåvarande kung Karl XI skänkte pengar till kyrkans återuppbyggande, och så fick kyrkan sitt nuvarande namn. Nästan 150 år senare eldhärjades kyrkan för fjärde gången. Den gången blev skadorna mindre omfattande tack vare en massiv räddningsinsats, med bland annat en langningskedja från Viskan.

I maj 1990 brann Katarina kyrka i Stockholm. Den återuppbyggdes och kunde återinvigas 1995. I Göteborg brann Lundby Nya kyrka 1993, och ersattes några år senare av den som finns i dag. I mina barndomstrakter brann Surahammar Gamla kyrka ner 1998. Den har inte ersatts.

När en kyrka brinner så berör det på djupet. Många har en relation till själva byggnaden. Om det inte är en av våra nyare kyrkor så har den stått där sedan innan vi föddes. Kanske är vi döpta där, kanske har vi varit där på bröllop och begravning. En kyrka blir det den är inte i första hand genom sin arkitektur, utan genom sitt syfte. En plats som har vigts till bön och lovsång, till riter i livets skiften. Hit söker sig människor i sorg och glädje. Någon går in för att tända ett ljus, någon annan för att se på konsten. Här finns en plats för reflektion och möten med det heliga, med Gud och varandra.

Bild: Thierry Mallet
Bild: Thierry Mallet

Natten mellan måndag och tisdag brann katedralen Notre-Dame i Paris. Människor från stora delar av världen berördes och i samma stund som branden släckts började samtalet om återuppbyggnad. Ännu vet vi inte precis vad det kommer att betyda. En kyrka med många hundra år på nacken bär en historia som också bokstavligt sitter i väggarna. Den är ett lapptäcke av renoveringar och förändringar, det är naturligt för den har varit med länge och under olika tider. Så vad är det man bygger upp igen?

I Berlin finns Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche. Ursprungligen uppförd till kejsarens minne. Men nu har den bombhärjade kyrkan fått stå kvar som en ruin och en påminnelse om vikten av fred. Intill uppfördes en hypermodern kyrka (färdig 1961), där det mörka kyrkorummet domineras av en förgylld Kristus-staty mot en djupblå vägg av betongglas.

Att kyrkan formas av sitt syfte snarare än av bjälkar och valv innebär att kyrkan är gemenskapen mellan människor. Vi behöver platsen för att knyta oss samman, och konst och arkitektur som stödjer våra tankar och böner. Men i första hand är kyrkan uppbyggd av levande stenar, av människor, av oss som rör oss i rummet och möts i gemenskap inför Guds ansikte. Det är oförgängligt.

Bland alla kommentarer som fällts och tankar som delats, berördes jag mest av en tidig kommentar från min vän Arne. Han skrev på Facebook: ”Alldeles i början av Stilla veckan så brinner en av kristendomens stora katedraler /…/ Tragiskt och ledsamt men kanske det kan ge oss en tanke om förgängelsen och vardandets intet. Men det byggs nog nåt nytt både där i Paris och nåt nytt för oss alla, påskdagen väntar!!!”

Nu blir det påsk både i Notre-Dame, i Caroli och i alla andra kyrkor. Något nytt väntar. Och vi bygger vidare! Glad Påsk!