Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Irja Forsman hade en trasslig uppväxt, kantad av depressioner, självskadebeteende och självmordstankar. Att få diagnosen bipolär räddade livet på henne och numera kan hon hantera sjukdomen. I dag arbetar hon som diakon i Gustav Adolfs församling i Borås.  Bild: Mathias Pernheim
Irja Forsman hade en trasslig uppväxt, kantad av depressioner, självskadebeteende och självmordstankar. Att få diagnosen bipolär räddade livet på henne och numera kan hon hantera sjukdomen. I dag arbetar hon som diakon i Gustav Adolfs församling i Borås. Bild: Mathias Pernheim

Så lärde sig diakonen Irja att hantera sin bipolaritet

Diakonen Irja Forsman ville inte leva och använde självskadebeteende som ett sätt att dämpa ångesten. Att få diagnosen bipolär räddade livet på henne. I dag kan hon hantera sjukdomen och mår bättre än någonsin.

Irja Forsman var 21 år när livet vände. Då hade hon flera år med självskadebeteende och självmordstankar bakom sig. Att pendla mellan att vara överlycklig ena dagen och att vilja dö nästa gick inte längre. Irja sökte hjälp och fick diagnosen bipolär.

– Det var skönt att få en diagnos samtidigt som det var svårt att förhålla sig till begreppet psykisk sjukdom. Innebar det att jag skulle må så resten av livet? Man vill att vården ska laga en men det är inte så enkelt. Man måste arbeta mycket med sig själv. Att gå i terapi rör upp mycket. Det är jättejobbigt och just då tror man tror inte att det finns en väg tillbaka. I dag vet jag att man kan repa sig och leva ett bra liv.

Relationerna prövades

Irja sitter hemma i radhuset i utkanten av Borås. Här bor hon med sambon Andreas, hårdrockssångaren, och deras hundar och katter. Irja berättar om ett liv som kantats av ångest, självskadebeteende och destruktivitet. Om att vara liten och vilja dö. Och om äventyr och upptåg i hypomant tillstånd som tagit hårt på ekonomin och prövat relationerna till människor runt henne.

Irja växte upp i Storuman i Västerbotten. Hennes första minne av att inte må bra går tillbaka till högstadietiden. Men det började tidigare.

– I en dagbok från lågstadiet skrev jag att jag inte orkade leva men att jag inte vågade berätta det för någon. Jag var ledsen och nedstämd utan att veta varför och jag kände mig otacksam eftersom jag egentligen hade det bra.

I tidiga tonåren började hon må dåligt i långa perioder.

– Jag kände ännu starkare att jag inte orkade leva längre. Jag ville ta livet av mig men hur? Det var då jag började skada mig själv.

Skolkuratorn kopplades in

En lärare som såg att hon inte mådde bra fick henne att kontakta skolkuratorn. Där brast allt. Irja storgrät och berättade om hur hon mådde. Det blev en remiss till BUP i Lycksele där hon gick på samtal de kommande två åren. Men det blev inte bra. Mycket på grund av att hennes föräldrar inte fick det stöd som de hade behövt.

– Mamma anklagade sig själv och trodde att det var henne fel att jag mådde dåligt. Hon grät hela vägen till BUP och hela vägen hem, jag kände skuld för att jag inte kunde förklara för henne.

Att hon skadade sig själv berättade hon inte för någon och hon gjorde det på ställen på kroppen där det inte syntes.

– Jag förstod att det var ett dåligt sätt att hantera känslor på men jag tog till det som jag trodde fungerade. Jag var rädd att mina föräldrar skulle få veta och att de skulle anklaga sig själva ännu mer. Problemet var att jag inte förstod att självskadebeteendet var ett problem i sig. Att inte orka leva var det stora problemet, trodde jag.

Bild: Mathias Pernheim
Bild: Mathias Pernheim

Hon berättar inte hur hon skadade sig själv. Hon vill inte riskera att påverka någon annan till att göra som hon gjorde. Själv satt hon i skolbiblioteket och läste litteratur om självskadebeteende och kom på nya sätt att skada sig själv på. Irja skakar på huvudet över det orimliga i hur lätt det var att komma över destruktiv information.

Låtsades att hon mådde bra

Besöken på BUP upphörde. Irja låtsades att hon mådde bra. Planen var att vänta några år och i stället söka sig till vuxenpsykiatrin. Ångesten över att hennes mamma anklagade sig själv blev för svår för henne. Återigen påpekar hon hur viktigt det är med anhörigstöd.

I hemmet mobiliserades alla krafter på det som var positivt. Irjas båda föräldrar växte upp med släktingar som åkte in och ut på psyket för depression. Det fick hon veta långt senare.

– Det var en lättnad eftersom jag kände så stor skuld innan. När jag fick veta det förstod jag att det inte var mitt fel. Det var trösterikt för jag hade alltid försökt hitta yttre faktorer som förklaring på varför jag inte mådde bra.

Bakade 32 plåtar kakor

Irja hade några tuffa år framför sig. Hon gick gymnasiet i Storuman men var hemma i perioder när hon inte mådde bra. Så kom bra perioder då hon tog igen det hon missat. De olika känslolägena uppstod med allt kortare intervaller. Ibland kunde det pendla från dag till dag. Med tiden kom det hypomana att bli mer påtagligt.

– Jag gick från att ligga och stirra i taket och tycka att allt var meningslöst till att speeda upp studierna, ha tre extrajobb och baka 32 plåtar kakor. Ungefär så var det. Jag tappade förståndet och gjorde farliga saker. Jag åkte på rejv till Tyskland och Holland och hälsade på människor som jag träffat på nätet. Jag hade inget omdöme. Det hade kunnat gå illa men jag hade tur.

För omgivningen var det en påfrestning när hon gick in i hypomani.

– Min dåvarande sambo fick gå terapi efter vårt förhållande. Jag blev arg när han ifrågasatte något jag gjorde. “Är det ett problem att jag är glad? Tycker du det är bättre att jag är suicidal? Kan du inte glädjas för min skull så kan du dra”.

Fick sin diagnos

Det var när hon pluggade på universitetet i Umeå som hon kom i kontakt med vuxenpsykiatrin och fick diagnosen bipolär typ 2. Det förändrade mycket. Det var också då som hon för första gången som hon pratade med någon om självskadebeteendet. Irja fick det stöd hon behövde och lyckades sluta med att skada sig själv.

Men det dröjde flera år innan livet blev stabilt på riktigt. Hon hade mycket att ta itu med. Hon drabbades också av en kris när tanken slog henne att hon kanske aldrig skulle leva ett normalt liv.

– Det svåraste i arbetet med sig själv har varit att kunna se en framtid där jag mår bra. Man tror inte det kommer bli bättre och man ställer in sig på att det är så livet ska vara.

Har alltid haft en gudstro

Irja växte inte upp i en kristen miljö men har alltid haft en gudstro. På universitetet studerade hon teologi och socialt arbete innan hon sökte till diakonutbildningen på Bräcke diakoni i Göteborg. I dag arbetar hon i Gustav Adolfs församling i Borås.

– Jag kan fortfarande hamna i hypomana skov som sedan följs av depression, men nu är skoven mycket kortare och jag är inte suicidal längre. Jag känner när det är på gång. Då blir jag uppåt och slutar äta och sover knappt. Men då kontaktar jag psykiatrin och justerar medicinerna, det fungerar.

Bild: Mathias Pernheim
Bild: Mathias Pernheim

Sviterna från förr lever hon med fortfarande. När Irja var hypoman lånade hon större summor pengar som hon spenderade på konsumtion. Inget av det hon köpte då har hon kvar i dag, bara avbetalningar på lånen. Hon hade behövt någon som drog i handbromsen, tror hon. Hon sträcker ut tungan som är kluven i två delar.

– Jag gjorde en tungklyvning under ett hypomaniskt skov. Jag hade nog inte gjort det om jag inte var hypomanisk. Det kan vara farligt och det finns risk för infektion. Det var också nära att jag tatuerade ögonvitorna men då sa en vän ifrån. Det är jag tacksam för.

Hon kommer att tänka på en föreläsning med Mia Törnblom och att hon inte kunde förstå hur hon kunde vara så glad med tanke på allt hon varit med om.

– Nu förstår jag det. Det går att trivas med livet och vara glad. Det trodde jag aldrig innan, nu vet jag att det går.

Irja Forsman

Ålder: 34 år.

Yrke: Diakon i Gustav Adolfs församling i Borås.

Bor: Radhus i Borås.

Familj: Sambo Andreas, hårdrockssångare och sju husdjur. Föräldrar i Storuman och två syskon i Umeå.

Intressen: Vara med husdjuren. Film och musik.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.