Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

När Lina Asadi fick höra talas om Ung Cancers tävling att designa årets medlemsarmband bestämde hon sig för att delta. I slutändan blev det Linas armband som röstades fram som det vinnande bidraget. ”Jag hoppas att både cancerdrabbade och närstående ska finna stöd i mitt armband och i min berättelse
När Lina Asadi fick höra talas om Ung Cancers tävling att designa årets medlemsarmband bestämde hon sig för att delta. I slutändan blev det Linas armband som röstades fram som det vinnande bidraget. ”Jag hoppas att både cancerdrabbade och närstående ska finna stöd i mitt armband och i min berättelse", säger hon. Bild: Anna Edlund

Så hämtade Lina tröst efter pappans bortgång

Fars dag 2014 – dagen då Lina Asadis pappa Younes tog sitt sista andetag. Cancern gick inte att bota men minnet av en man som älskade att hjälpa andra lever vidare. För Lina, som till en början kände sig ensam i sorgen, gav organisationen Ung Cancer tröst.

Hela familjen var samlad. På den ena sidan av sjukhussängen stod Lina Asadi tillsammans med fästman och lillebror. På den motsatta fanns Linas mamma och storebror. Pappa Younes andades rossligt. Han hade inte rört sig på två dagar. Men plötsligt lyfte han högerarmen så att även handen som legat under täcket blev synlig och Lina kunde hålla den.

– Han tittade på mamma, sedan slutade han andas, minns Lina.

– Jag kastade mig på pappa samtidigt som mamma föll ihop.

Efter en kort paus lägger Lina till:

– Det var jobbigt att vara med när pappa dog, men jag är glad över att vi kunde finnas där hela vägen.

Tumören opererades bort

Lina var 19 år och i färd med att flytta till Spanien för att studera till läkare när hennes pappa blev sjuk i cancer – en tumör hade upptäckts i urinblåsan.

– Men den opererades bort och sedan var det i princip bra, berättar Lina. Jag hade aldrig tidigare kommit i kontakt med cancer på det sättet, jag oroade mig inte jättemycket. Pappa som drev restaurang var snabbt på benen igen och tillbaka på jobbet. Han var också noga med att jag och mina bröder inte skulle oroa oss, allt skulle bli bra.

Snart kom dock återfallet och Lina beslutade sig för att skjuta Spanienplanerna åt sidan.

– Jag började jobba i pappas restaurang och fick lära mig att baka pizza.

Lina ler svagt när hon fortsätter:

– Det kan jag sakna lite faktiskt…

Bild: Anna Edlund
Bild: Anna Edlund

I nästa andetag förklarar Lina att hennes pappa och mamma egentligen ville att hon skulle följa läkardrömmen och trots allt resa till Spanien.

– Men det fanns inte på kartan. Hela familjens liv tog en vändning, vi har alltid varit väldigt tighta. Det kändes inte rätt att lämna dem.

Sjuk i över två år

I drygt två år var Younes sjuk. Han opererades och behandlades med cytostatika och strålning. Vid ett tillfälle stärktes familjens hopp då man vid en röntgenundersökning plötsligt inte såg några tumörer längre.

– För oss räckte det att pappa var cancerfri, han behövde inte vara friskförklarad, säger Lina. Men det dröjde bara någon månad, sedan fick pappa ont i magen och nya tumörer upptäcktes.

Fem veckor innan Younes dog befann sig Lina på sjukhuset med sina föräldrar.

– Pappa var så svag, berättar Lina. Han klarade inte att få fler cellgifter och överläkaren gav oss beskedet att hon inte kunde hjälpa pappa mer. Jag minns det så starkt – hon sa ”det krävs mirakel och jag tror inte på mirakel”. Mamma föll ihop, pappa ville avsluta mötet och jag var så chockad att jag inte visste vad jag skulle säga.

Lina beskriver hur hennes pappa låtsades att han inte brydde sig om läkarens ord.

– Men mamma berättade senare för mig att pappa, efter att de kommit hem, suttit ensam i trädgården och gråtit. Det var så klart rätt av läkaren att säga som det var, fast det finns olika sätt att uttrycka sig på och jag har än i dag svårt att förstå att hon valde just de orden.

Många visade stöd

På Fars dag 2014 dog Younes.

– Men jag inbillade mig att han inte var död, säger Lina dröjande. Jag sa till mamma ”han andas, titta på bröstkorgen”. Ett bra tag väntade jag mig varje dag att han skulle komma hem från jobbet. Jag hade heller inte riktig tid att reflektera. Vi hade folk hos oss hela tiden som ville visa sitt stöd.

Något som hjälpte Lina i sorgen var att skriva, både egna anteckningar och texter hon delade på Instagram. Och när hon drygt ett år efter pappa Younes död fann organisationen Ung Cancer blev även det betydelsefullt.

– Jag hade känt mig väldigt ensam. Jag hade ingen vän som gått igenom något liknande. Men att på Ung Cancers webb läsa andras historier blev en form av tröst.

"Den mörkblå pärlan står för de jobbiga stunderna, den ljusrosa för hopp och den röda för kärlek”, beskriver Lina sitt armband. Bild: Anna Edlund
"Den mörkblå pärlan står för de jobbiga stunderna, den ljusrosa för hopp och den röda för kärlek”, beskriver Lina sitt armband. Bild: Anna Edlund

Lina, som designat Ung Cancers medlemsarmband 2021, ler återigen när hon berättar att hennes pappa brukade säga att hon var hans bästis.

– Jag saknar honom hela tiden. Pappa jobbade mycket under min uppväxt men gjorde allt för familjen. Och han älskade att hjälpa andra. Vi brukade skoja och säga att han borde byta restaurangskylten mot en skylt där det stod Migrationsverket. Han hjälpte nyanlända och försökte vägleda dem. Den enda trösten nu är att pappa slipper lida – och det gläder mig att så många andra tyckte om honom.

Lina tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:

– För en tid sedan var jag hos en läkare som uttalade mitt namn fel. När jag rättade honom sa han ”jag kände en man med samma efternamn, han hette Younes – han var en bra man”. Jag hade aldrig träffat den människan tidigare men det gjorde mig glad att höra honom säga så.

Lina Asadi

Ålder: 28 år.

Bor: Angered.

Familj: Man, mamma, två bröder.

Gör: Civilekonom, jobbar på Stena AB.

Intressen: Träning, musik och att skriva.

Aktuell: Designat Ung Cancers medlemsarmband 2021.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.