Rollen som Parvaneh gav henne kärlek

Bahar Pars bjuder på grönsaksbullar vid sitt rymliga köksbord och berättar att hon har känt sig utsjasad den här vintern. Föreställningen hon jobbade med på Dramaten förra året, ”Persona, persona, persona”, tog på krafterna. Inte enbart för att arbetet inleddes under den varmaste sommaren i mannaminne, i ett ärevördigt gammalt teaterhus utan luftkonditionering.

– Det var jobbigt att träda in i Bergmans värld. Jag tycker väldigt mycket om honom, men många av hans tankar och idéer krockade med mina egna, plus att jag skulle regissera och stå på scenen samtidigt.

Hon är en uttalad feminist och engagerad i frågor om klass, identitet och strukturell rasism. Det är frågor som hon själv bottnar i genom sin bakgrund som invandrad från Iran vid tio års ålder, uppväxt i en Stockholmsförort med en ensamstående mamma och kvinna i en bransch som vill ha sina kvinnor unga, vackra och vita.

Tveksam inför succérollen

Hon är van att bli typecastad som ”invandrarkvinna” och är trött på den karaktären. Därför var hon ytterst tveksam till att provfilma för ”En man som heter Ove” och rollen som Parvaneh, den persiska grannen som tinar upp hjärtat i Rolf Lassgårds surgubbe. Innan hon tackade ja hade hon vridit och vänt en hel del på rollen och tagit regissören Hannes Holm på pulsen: hur tänkte han sig det här?

Så här i efterhand är hon glad att hon tog rollen. Visst, det var en tung uppgift, att ställa sig framför kameran som representant för en hel folkgrupp. Hon visste ju vad som väntade, ”görs det inte rätt så är man ganska hatad”.

Skriver på första långfilmen

I stället blev det tvärtom. Mycket kärlek, folk som kom fram och tackade för den fina rolltolkningen. Delvis tack vare regissören, som gav henne spelrum att porträttera en hel människa och inte bara en schablon. Den friheten får man inte alltid, vilket är ett skäl till att Bahar också skriver och regisserar.

– Hela poängen med att börja regissera är att jag ska kunna hjälpa mig själv. Att få göra de rollerna och förändringarna som jag vill, det är ett steg närmare makten.

Hon skriver just nu på sin första långfilm, en bröllopskomedi som hon själv tänker regissera. Hon har tidigare gjort två uppmärksammade kortfilmer, ”Turkkiosken” och ”Rinkebysvenska”.

Poesin närvarande

Bahar Pars föddes mitt under brinnande revolution, och lärde sig tidigt att allt är politik. Engagemanget har hon med sig därifrån, tror hon. Ingen i hennes omgivning arbetade konstnärligt. Men i ett iranskt sammanhang är konsten och kulturen närvarande på ett annat sätt i folks liv, menar hon.

– Där finns poesi närvarande hela tiden och folk uttrycker sig väldigt stort. På det sättet skulle jag säga att jag har ett kulturarv eller ett kulturkapital, för att jag är uppväxt med poesi, jag är uppväxt med stora ord.

I det svenska samhället upplever hon kulturen som klassbunden – konsten tillhör över- och medelklassen. Bahars egen klassresa började när hon kom i kontakt med teatern genom gymnasiets estetämnen. Att man kunde studera regi upptäckte hon först på teaterhögskolan.

En konstnärsfamilj

Resan gick vidare rakt in i den svenska kultureliten genom äktenskapet med teaterregissören Linus Tunström, son till författaren Göran Tunström och konstnären Lena Cronqvist. Men vem Linus var visste hon inte ens när de träffades. I dag är hon nöjd med att leva i sin konstnärsfamilj.

– Det är nästan nödvändigt att en konstnär möter en annan konstnär för det är väldigt mycket självupptagenhet. Det finns perioder när allt bara handlar om en själv, ens ångest och demoner. Då är det skönt att vara med någon som kan ge förståelse.

Malin Eijde