Tuta och kör genom Berlin

- Guten morgen!

Rusningstrafiken i Berlin har precis glesnat, på en parkeringsplats i skuggan av vad som kallas den stora Welt-ballongen startar bilar som nyligen börjat sitt arbetspass. Bilar i blått och rosa, zebrarandiga, cabriolet och stationsvagnar, alla av märket Trabant. Den gamla familjebilen från öst som nästan ingen ville ta i när muren just fallit. Nu är det en kultbil och ett av de allra roligaste sätten att upptäcka Berlin.

Vi är fyra bilar som bildar kortege med Trabi-Safari denna morgon, turister från Holland, England och så vi från Sverige med Pauline Ramsby vid ratten.

Snabb bil

En ledarbil kör först, där en guide sitter bredvid chauffören. Vi hör henne genom en komradio. Vi skumpar ut Zimmerstrasse och passerar efter en stund delar av den gamla muren som fortfarande finns kvar. Enligt informationen då vi bokade ska turen gå i makliga 30 kilometer i timmen.

Det gör den inte.

Stundtals är vi upp i 60 kilometer i timmen. Det låter inte så mycket men i en liten bil som denna känns det oerhört snabbt, och Pauline som kör har fullt sjå att hänga med på de stundtals breda boulevarderna, och ibland trånga gatorna.

- Jag kan omöjligt ta del av guidningen. Jag måste koncentrera mig på körningen, säger hon sammanbitet, just som vi passerar Potsdamer Platz.

Oslipat och kul

Vi har bokat turen The Wall Ride men inte heller här stämmer det riktigt med informationen. Det är nämligen demonstration i Berlin så chauffören lägger upp en egen rutt. Och vad gäller guidningen, tja, det är inte helt enkelt att höra vad hon säger i den knastrande radion, även om engelskan är klanderfri. Just detta är charmen med Trabi, det är enkelt, lite oslipat och vansinnigt kul.

Vår Trabant är en cabriolet, vi känner vinden, solens värme och dofter. När Potsdamer Platz blanka byggnader passerar hör vi klassisk musik inifrån det enorma Sony center vars tak liknar en rymdfarkost. Arkitekturenär en av de riktigt stora behållningarna. Men också musiken, här finns en av världens bästa symfoniorkestrar, Berlinfilharmonikerna. De har sin hemvist i den egensinniga byggnaden som kallas Cirkus Karajan, efter Herbert von Karajan som dirigerade orkestern i många år.

Enad stad

Berlin blev efter murens fall 1989 världens störa byggarbetsplats. Av lyftkranar och byggnadsställningar syns numera ingenting, staden liknar mest en nöjesplats för vuxna. Gallerier, museer, nytt och gammalt blandas i en märklig mix. Bland skinande märkesbutiker reser sig den sönderbombade Gedächtniskirche och påminner om stadens sår. Det går inte att köra genom Berlin utan att fundera på "var detta en gång öst, eller var det väst?"

Men efter ett tag släpper funderingarna. Berlin är en enad stad för längesedan och vill inte höra talas om något annat.

Minnesmärken kvar

Små minnesmärken av muren finns kvar, och den gamla gränsövergången Checkpoint Charlie är en turistattraktion av sällan skådat slag. Vi skymtar leende "soldater" som låter sig fotograferas med turister från hela världen.

En resa genom Berlin ger också inblick i de olika stadsdelarnas tydliga karaktärer. Vi kör genom Prenzlauer Berg där restauranger och barer ligger vägg i vägg. Det är ett område som var hippt att bo i just efter murens fall. En annan stadsdel med smak av god mat, särskilt turkisk, är lummiga Kreuzberg, där vi passerar mycket hastigt.

Svettigt och skumpigt

På paradgatan Unter den Linden vinkar folk till oss längs trottoarerna. Vi vinkar glatt tillbaka. Ledarbilen ökar i hastighet, Pauline gasar hon också och vips ska vi in på en liten sidogata. Men det blir så hastigt att den leopardmönstrade bilen bakom oss inte hinner med, utan kör rakt fram.

- Hello, where are you going? ropar guiden i radion, och kör åt sidan.

Vi andra uppmanas vänta medan ledarbilen ilar iväg och hämtar in den skenande Trabanten. När alla är på plats går turen vidare, förbi Brandenburger Tor och därefter genom den gröna lungan Tiergarten där osande grillar lägger en dimma över vår väg.

När vi åter skumpar in på parkeringen vid Trabi-safaris uppsamlingsplats är Pauline alldeles svettig. De andra chaufförerna likaså. Men alla skrattar.

Bodil Sjöström