String, rockabilly och hamburgare

– Vet du ens vad rockabilly är?

Kent Vikmo, eller Jack Baymoore som han kallar sig på scen, låter vänlig men uppfordrande. Jag blir nervös, känner telefonens skärm klibba mot kinden. Är rockabilly en stil? En klädstil? En musikstil? En livsstil? Är det raggare? Nä, inte är det raggare? Men det är 50-tal. Väl?

– Jag vet inte, erkänner jag men lägger till: om jag skulle svara någonting, hade jag sagt att det är en musikstil.

Det är en gissning men det är rätt. En musikstil, bekräftar Kent. Samtalet fortsätter men jag undrar hur jag egentligen tänkte när jag ringde upp en svensk mästare i rockabilly utan att först ha tagit reda på vad rockabilly faktiskt är.

Kanske är det för att 50-talet och rockabilly blivit något vi gärna refererar till, så ofta att det verkligen känns som att vi har koll. Blundar man och ser 50-talet framför sig är det ett skönt mischmasch av stilistik: stringhyllor, röda Chuck Taylors, brylkrämluggar, amerikanare, Rörstrandporslin, pinuppor, teakmöbler, Elvis. Men vet vi egentligen vad vi pratar om?

Enligt Kent: nej. Inte de flesta av oss. Att diskutera 50-talet med honom är minerad mark och när vi kommer in på bilar och jag nämner jenkare är jag fel ute igen.

– Gillar man rockabillystuket är man mer inne på amerikanska bilar, fram till mitten av 50-talet. Lite mer bulliga modeller. Du vet, bilar som var begagnade på 50-talet. Eller så kör man hot rods, små ombyggda trimmade Fordar från omkring 1930. Det har inte så mycket att göra med stora glänsande amerikanare från slutet av 50-talet.

Jag tar en chansning:

– Lite som de där bilarna som de racear med i Grease?

Jackpot.

– Precis! Exakt så är det! Och Grease är en rätt bra referens. 50-talets Svenssons är de där vanliga killarna och tjejerna som hänger på skoldansen i Grease. Och du vet, det där gänget som inte fick komma in på skoldansen för att de var för stökiga? Det är mer det man kan kalla rockabillystil.

50-talet var de ungas årtionde. En vildsint och uppkäftig tonårsrevolt skrämde upp välartade medelklassföräldrar och den kanske tydligaste symbolen för ungdomligt uppror blev den unge Elvis Presley: bildskön och otämjd, med blank bakåtkammad lugg, förföriskt krökt överläpp och sensuellt svajiga höfter.

Elvis var en vit pojke från sydstaterna som hade vuxit upp med de färgades gospel och blues och hans musik var en blandning av vit country – då kallad hillbilly music – och svart rhythm and blues. Senare skulle soundet döpas till rockabilly. Musikstilen uppstod 1954 under Elvis Presleys första inspelning i Sun Studios i Memphis, blomstrade under några intensiva år och skapade stora stjärnor men dog sedan ut lika snabbt.

När vi stiger in på Dagnys musikkafés bakgård glänser solen i lacken på de breda pastellfärgade bilarna som står uppradade. Här i Uddevalla börjar vår jakt på 50-talet – det äkta, som inte uppdaterats och förnyats, som inte blandats upp med nya trender som tatueringar och punkinfluenser. Finns det någonstans så finns det utanför storstäderna och vi tror att Kent Vikmo, som vi ska träffa, har svar på några av frågorna.

Dagnys är ett 50-talskafé som drivs av veteranbils- och gammelrockklubben Rock’n’roll West. Kaféet är döpt efter Owe Thörnqvists stora hit från 1958 och om man nu ska sätta etiketter är Dagnys inte rockabilly utan ett ställe med ett brett klientel av 50-talsanhängare. Klubbens ordförande Rolf Rodin har en egen webbradiokanal som sänder klassisk rock’n’roll och rockabilly dygnet runt.

– Vi har lyssnare i USA, Kanada och England, berättar han stolt.

Snart slinker Kent Vikmo in med en plastmugg kaffe i handen och sätter sig bredbent på en stol. Han är lite sliten, spelade med sitt ena band Jack Baymoore & the Bandits förra helgen och med det andra, Tennessee Drifters, i går. Om en stund ska han köra upp till Norge för ännu en spelning.

– Så det har varit rätt livat. Lite väl livat.

Kent stryker med handflatorna över byxbenen. Jeansen är köpta i USA, otvättade, uppvikta en dryg decimeter längst ned. T-shirten är kritvit och tight i halsen. På fötterna bär han svarta engineer boots som är slitna, sulan glappar, de är ”helt slut”. Sedan två år tillbaka står ett par sprillans nya likadana boots i garderoben hemma men Kent har inte börjat använda dem än – de är så svåra att få på när de är så nya. Det mörka håret har han fettat in, kammat bakåt och format i en frisyr som egentligen inte är renodlat 50-tal utan snarare 40-tal.

– Jag gillar den bättre. Inte så långt i nacken utan mer hillbillystyle.

Dagnys är mer svenskt 50-tal än rockabillystil men duger utmärkt åt Kent ändå. Han har alltid gillat 50-talsmusik, diggade Elvis redan som barn och bildade sitt första band Jack Baymoore & the Bandits för snart tjugo år sedan. De slog igenom stort på den internationella rockabillyscenen med hiten A-V8 Boogie och har spelat fyra gånger på världskända rock’n’rolleventet Viva Las Vegas i – just det – Las Vegas, Nevada.

Idag är Kent Vikmo ett etablerat namn och han kan rockabillyn på sina fem fingrar. I allt han gör strävar han efter autenticitet: använder till exempel ett slanglexikon från 1958 när han skriver låttexter. Han vet när Elvis band gick från sin originalsättning med akustisk gitarr, ståbas och sång till att inkludera trummor och har koll på inspelningar, årtal, studios, samarbeten. Och det är bara 50-talsmusik som gäller. Kent kan inte komma på mer än någon enstaka låt producerad efter 1963 som han gillar.

– Rockabillyn har en bra takt och väldigt mycket attityd, särskilt i sången. Ingen ber om ursäkt för något. Det är synd att det inte spelas mer.

För trots att 50-talet i allmänhet och särskilt rockabilly är hetare än på länge finns musiken knappt alls med i bilden. Det retar Kent.

– Jag tror att många bara är på jakt efter en ny stil och den här är ju både snygg och lätt att anamma. Vilken tjomme som helst kan kamma bak håret och ha Marilyn Monroe på väggen.

Men varifrån kommer trenden?

– I Sverige kom den stort när Stockholm till slut fattade grejen men storstäderna är egentligen fortfarande blinda fläckar. På ett sätt är det kul när folk hittar rockabillyn, men var är musiken? För många handlar det bara om kläderna och frisyren.

Vi kör efter hans vita Saab genom Uddevallas norra delar. Strax utanför staden finns Kents garage. Han kliver ut, hissar upp garagedörrarna och blottar tre vrålåk: en vinröd 1940 års Mercury Custom, en svart Ford Roadster från 1929 med trimmad motor och en knallröd LaSalle Convertible från 1940 som Kent nyligen skeppat hit från USA.

Han startar Forden. Motorn smäller till och börjar frusta högljutt och Kent backar ut i ett moln av grå rök. Det här är urtypen för en hot-rod, en bil som var både gammal och billig på 40- och 50-talet och som kittades upp av händiga mekarkillar. ”Fattigmans sportbil”, beskriver Kent. Han sneglar kärleksfullt på Forden.

– Jag vill ju ha det basic. Att köra den ska kännas precis som det kändes då.

När 50-talet kom var det ett decennium som präglades av optimism och framåtanda. Kriget var över, levnadsstandarden ökade snabbt och för första gången på länge tedde sig framtiden ljus för västvärldens familjer. Folk shoppade, inredde och förnyade sina hem och till skillnad från de grå krigsåren exploderade 50-talet i knalliga färger, lekfull formgivning och moderna, funktionella prylar.

Idag är den tidens formspråk hetare än någonsin. Stefan Nilsson, trendanalytiker känd från bland annat TV4 Nyhetsmorgon och en rad tidskrifter, säger att det finns flera skäl till det.

– Det enkla svaret är att retro och nostalgi är trygghetspunkter för oss.

När miljöhot och lågkonjunkturer skapar oro i samhället vill vi gärna återvända till 50-talet, som var ett folkhemstryggt, framgångsrikt och positivt årtionde i Sveriges historia.

– Vi söker oss tillbaka till den där känslan när vi satt i mormors berså och drack saft, säger Stefan Nilsson.

Han konstaterar att det dessutom finns en internationell trend inspirerad av Mad Men-serien, där man vill dricka cocktails i vackra klänningar. Och så husmorstrenden som i stor utsträckning präglas av 50-talets ideal med piffiga hemmafruar i prickiga förkläden som bakar cupcakes.

Viktigast är kanske ändå att 50-talet var Sveriges och Skandinaviens guldålder när det gäller design. Vicke Lindstrands glaskonst, Stig Lindbergs mönster på textil och porslin och Bruno Mathssons möbler är en kulturskatt som fascinerar oss.

– Sverige har aldrig haft så bra design som under 50-talet. En förklaring är att vi klarade kriget rätt bra, våra fabriker och skolor var ganska intakta och Sverige kom snabbt på fötter igen, säger Stefan Nilsson.

Han tror inte att det som pågår nu egentligen handlar om en regelrätt trend, eftersom den aldrig tycks ta slut.

– Vi kommer fortsätta att ha mycket 50-tal omkring oss. Det är ett decennium vi ständigt återkommer till.

Är det någonstans det här märks är det på loppisar och secondhandbutiker. Vi kör mot Trollhättan och i slutet av allékantade Kungsgatan ligger butiken Retroprylar. Ägarna Andreas och Agnieszka Ljunggren bekräftar att svenskarna älskar 50-talsprylar.

– Vi trodde kanske först att det här var en flyktig trend men jag tror att den blir bestående, säger Andreas.

För några år sedan kunde man fynda men idag har priserna stigit, eftersom köpare och säljare blivit medvetna om värdet. Andreas kunder är ofta på jakt efter teakmöbler och svenskt porslin från Rörstrand och Upsala-Ekeby men också glas, som de tunna färgade dricksglasen.

– Typiskt för 50-talets design är oregelbundna, organiska former och glada färger. Gärna mönster där man blandar klatschigt pastelligt med mer dämpade färger, en vanlig kombination är gult-svart-grått, säger Andreas.

Han tror att 50-talets design passar oss eftersom sakerna fyller en funktion: möblerna är nätta och lättplacerade och prylarna är i stor utsträckning bruksföremål.

– Det är snygga saker men de kommer också till användning i vardagen.

På Frisör Här i Skövde har Joachim Burman verkligen sett till att gamla saker kommer till användning. Hela frisersalongen är just en gammal 50-talssalong från Arvika som han monterade ned och släpade med sig till Skövde för snart femton år sedan.

– Då var 50-talet inte alls inne, säger Joachim och berättar att det schackrutiga golvet i bakelit fick han specialbeställa från Danmark.

– Det gick inte att få tag på i Sverige, ingen var intresserad av den stilen. Men nu är det ju annorlunda.

Joachim är klädd i Levisjeans, kortärmad rutig skjorta och svarta plastbågade glasögon. Nuförtiden får han klippa många rockabillyfrisyrer. Det rätta stuket fixas med sax och kam, uppklippt i nacken och lång fönad lugg. En del kommer långväga för att få precis rätt frisyr, de tycker att han har koll.

– Min bakgrund är ju raggarkung, haha! Jag har kört raggarbil på Avenyn ska du veta.

Joachim pekar ut stringhyllor, reklamaffischer, en bunt gamla Esquiretidningar, en stor klumpig cigarettändare. Förklarar att han älskar ”gamla saker” och fortsätter att prata medan han försvinner ut för att brygga kaffe.

I frisörstolen sitter Victoria Svensson och väntar på att få sina nytvättade lockar kapade. Hon är själv förtjust i 50-talet, började inreda sin lägenhet med billiga funkisgrejer när hon flyttade hemifrån och gillar dessutom klädstilen. Under frisörskynket skymtar en prickig 50-talsklänning.

Joachim kommer tillbaka med fika, sätter sig och börja klippa men avbryter sig snart igen. Han måste bara dra igång jukeboxen. Det knastrar till i den gamla Wurlitzern när en mekanisk arm lägger skivan på plats.

”Be-bop-a-lula, she’s my baby”. Gene Vincents hit från 1956 ekar ut över Kungsplan i Skövde och vi förflyttas tillbaka i tiden. Där trivs både Joachim och Victoria, som både tycker att 50-talet var Sveriges höjdpunkt.

– Det var en tid av lycka, en vanlig Svensson hade möjlighet att tjäna pengar och bygga sig ett hem. Det var lugnt, inget stök, säger Joachim.

Han funderar lite.

– Livet var enklare då, säger han och tycks verkligen mena det.

För Cecilia Arthur handlar det om 50-talets kläder. Liksom många andra tycker hon inte om looken med stuprörsjeans och t-shirt utan älskar 50-talsmodet, som hon beskriver som mer tillåtande.

– Jag gillar att det framhäver de kvinnliga formerna, det är bekvämare och har bättre passform.

Eftersom Cecilia jobbar som AT-läkare på Kärnsjukhuset i Skövde kan hon inte klä upp sig till vardags. Därför är det ännu roligare när hon får byta läkarrocken mot något festligt. De senaste åren har hon fyllt sina garderober med 50-talsinfluerade plagg: höga jeans, färgglada klänningar med smal midja, blusar med körsbärstryck, knalliga färger och prickar.

– Jag lägger gärna mer krut på smink och kläder och hår när jag väl får och 50-talsmodet är roligare om man vill leva ut, säger hon.

Däremot behöver man inte köpa alla årtiondets ideal, tycker Cecilia. Hon nickar skrattande åt pojkvännen Filip som står och lagar till kvällens middag.

– Det är väl skillnaden på nu och då, i dag hjälps vi åt i hemmet.

Vi fortsätter vår roadtrip. Via småvägar kör vi söderut och när vi så småningom närmar oss Älvsered – Västergötlands sydligaste tätort – glider plötsligt raggarbil efter raggarbil förbi.

Sommarkvällen är ljum när vi svänger in på parkeringen till det som för några år sedan var Älvsereds enda bensinmack. När vi slår upp dörren och kliver in på Mandy’s Diner känns det för några sekunder som om vi är tonåringar i 50-talets USA.

Chuck Berrys röst fyller restaurangen. Ett schackrutigt golv blänker av gult, rött och grönt neonljus. Restaurangbåsens soffor är klädda i rött och pastellblått skinn, väggarna täcks av filmaffischer, sydstatsflaggor, nummerplåtar och oljekannor.

Vi får en meny och väljer varsin hamburgare. Medan servitrisen ställer fram våra drycker slår sig ägaren Peter Lundin ner. Fram tills för några år sedan drev han och frun Ingegerd Blomqvist bensinmack här. När oljebolaget plötsligt valde att lägga ned stod de inte handfallna utan beslutade sig för att förverkliga drömmen som Peter haft sedan han var liten grabb: den om en egen diner.

– Ända sedan jag såg kultfilmen Sista natten med gänget har jag velat ha ett sådant här ställe, säger Peter.

Han och Ingegerd drog till USA och gjorde research, det vill säga: åt hamburgare.

– Vi körde runt i Kalifornien i en månad och vart vi än kom käkade vi burgare. Det var inte klokt, säger Peter.

När de återvände från Kalifornien började de att förvandla macken till diner och äntligen fick Peter användning för alla Elvisprylar och 50-talsklenoder han hade samlat på sig. På Mandy’s finns inte en enda pryl som inte är original och det Peter inte redan hade köptes på e-bay.

När Mandy’s år 2007 äntligen öppnade trodde de flesta att Peter och Ingegerd hade gjort sitt livs misstag.

– Alla tyckte att vi var fullkomliga idioter och jag sa till Ingegerd att det räcker om du och jag kan jobba här. Men redan första året hade vi anställt sex personer.

Ryktet om den lilla dinern spreds fort och från alla hörn vallfärdade raggare, nostalgiker och nyfikna för att äta burgare med namn som Pontiac, Cadillac och Buick.

Martina återvänder med vår mat. Ett happy meal för vuxna: hamburgaren har placerats i en pappkartong med formen av en raggarbil. I ytterligare en liten låda ligger kryddiga criss cuts, en potatisvariant som slår trista pommes frites med hästlängder. Varenda tugga smakar himmelskt.

Maten som serveras är Ingegerds verk. Hon berättar att de gör i princip all mat själva och lägger mycket energi på att skapa nya rätter, som den nya älgburgaren The wild one.

– Jag var dörädd när vi skulle öppna. Jag lagade ju mat som jag gillade men vad skulle andra tycka? Men idag är jag väldigt stolt över vad Mandys diner har blivit.

För gästerna tröttnar inte, de fortsätter att komma till Älvsered och Mandys. Precis som vi inte tycks tröttna på 50-talet utan ständigt återvänder till det som var Sveriges kanske lyckligaste tid.

Johanna Wiman