Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Störst solchans på Läsö

Störst, minst och soligast. - se där danska Läsö i korthet. För Kattegatts största - och yngsta - ö är med sina knappa tvåtusen bofasta landets minsta kommun. Turisterna, de besöker till denna pärla för hygge och sol. Här har du störst chans för solsken i hela Danmark.

Läsö har lagt sig tillrätta mellan Danmark, Sverige och Norge. Ön är ung och rastlös. Under sina 5 000 år har den hunnit stiga upp ur havet, försvinna ner i det igen men likt en kork åter dyka upp till ytan. Fortfarande kräver den mer utrymme och höjer sig med sex millimeter per år.

På den platta ön är avstånden korta och du tar dig enkelt fram med cykel. Skulle det knipa, är bussarna gratis och går i anslutning till färjorna. Hit kommer båt efter båt med besökare, främst under sommartid. Där dagens resenärer letar sol och bad, var det stenåldersfolk som en gång kom seglande från svenska kuster istället på jakt efter öns flinta. Under medelåldern var kontakterna utåt täta. Det salt som utvanns på Läsö byttes mot svenskt järn och norskt timmer. Och i de inledande förhandlingarna inför Roskildefreden var det tänkt att Läsö skulle bli svenskt.

Läsö må ha Danmarks lägsta befolkningstäthet, men de som bor här trivs. En av dem är Dorthe Danielsen. I sin lilla kiosk säljer hon såväl glass som smycken gjorda av egenhändigt funnen bärnsten. De bästa fynden gör hon när vinden blåser från nordöst eller nordväst.
- Att leta bärnsten, säger hon, är som att leta svamp.
- Du måste koppla på den rätta blicken och veta bland vilken tång du ska leta. Så, plötsligt, ser du dem.

Dorthe håller en liten bärnsten mellan tummen och pekfingret. Inne i den stelnade kådbiten fastnade en mygga för si så där 40 miljoner år sedan.
- Jag är fullständigt fascinerad av bärnsten. Det är en sådan glädje att finna dem. Du kan gå där i åtta timmar och vara våt och hungrig, men du vill ändå fortsätta lite till. Här säger vi att först fångar mannen bärnstenen. Sedan fångar bärnstenen mannen.
Lili Jepsen från Göteborg kom hit 1996. Här har hon stannat. Det bästa med livet på Läsö, säger hon, är närheten till allt och så landskapet.
- Det är litet och överskådligt och du är tätt inpå naturen. Här är köer ett undantag och slutar du fyra är du hemma fem över. För barn är det ett fantastiskt ställe att växa upp och som förälder blir du inte orolig om de kommer hem lite senare än de sagt.


En av anledningarna till det låga invånarantalet är att här finns inte tillräckligt med jobb året runt. En annan att det inte finns någon utbildning efter grundskola. Den som vill fortsätta skolan måste lämna ön. Så gör nu ett av Lilis barn som ska börja efterskole, eller tionde klass i höst.
- Kommer de tillbaka hit är det ofta när de får familj och om de har tur och hittar jobb. Det kan vara tufft. Själv har jag nog haft 20 säsongsjobb innan jag fick fast anställning som assistent på museet.

Det mesta på Läsö har koppling till havet. Öns fiskare drar upp havskräftor i sådan fart att det gjort dem till Europas största exportörer av jomfruhummer. På Thorsen fisk i Østerby Havn kostar havskräftorna 120 kronor kilot, en fiskfrikadell en tia jämt. När hamnen sommartid fylls av seglare har den lilla fiskebutiken bråda dagar.
- Då säljer vi 60 kilo fiskfrikadeller var dag. Vi gör dem på vintern och fryser in, vi hinner inte på sommaren, säger Christian Thorsen.

Många hus har byggts upp med hjälp av de skepp som gått på grund och förlist i de förrädiska sandreven utanför ön. Bjälken där har kanske en gång legat i hamn i Shanghai eller Singapore, men nu är den stadigt fäst i väggen på ett Läsöhus. Ja, drivved i väggarna och tång på taken är grunden för många hus från den tid då framställningen av salt skövlade den egna skogen.

För här, där himlen ligger tätt, tätt mot de flacka strandängar som var vinter översvämmas av havsvatten, hindrar ett kompakt lager blålera vattnet från att rinna ner. Under sommaren förångas vattnet och får en salthalt upp mot tretton procent. Redan under 1100-talet startade munkar en liten saltindustri på öns södra delar, då domkapitlet i Viborg fått privilegier över ön.
- Arkeologiska utgrävningar beräknar att det funnits upp mot 2 000 trähus, små minifabriker där salt utvunnits, säger Poul Christensen som arbetar i det återuppbyggda saltsjuderiet. Här eldas under stora pannor fyllda med saltvatten, i vilka det går att se hur saltkristallerna sakta växer fram. 80 ton per år utvinns med gamla metoder.
- När munkarna startade produktionen skedde det i blypannor, men så knöts kontakt tvärs över vattnet. I halländska Tvååker fanns smeder som var skickliga på att arbeta med järn, och de kunde göra järnpannor som blev större och effektivare. I utbyte fick de salt som användes till sillen och annat som behövde konserveras. Skutor härifrån seglade också till Norge med salt för timmer i utbyte.

Saltutvinning fortsatte fram till 1652, då domkapitlet förbjöd läsöborna att fortsätta med saltutvinningen. Öns träd var så illa åtgångna att det inte fanns bränsle nog att hålla liv under pannorna. En ekologisk katastrof var ett faktum när inga träd band den sandiga jorden, men för omkring 100 år sedan planterades nya träd på den nu grönskande ön. 1991 väcktes också saltproduktionen ur sin Törnrosasömn av arkeologer och entusiaster.
- Våra praktiska försök går ut på att hitta de sätt och möjligheter saltarbetarna hade, säger Poul Christensen.

Salt och kyrka hängde en gång samman. Nu har spiralen vridits ett varv genom att förvandla Vesterø hamnkyrka till spa, där restlake från saltsjuderiet används i stora mängder. Kyrkan i sig hade inget kulturhistoriskt värde, och fick köpas för en krona.
- Vi har skapat ett nordiskt center för behandling av bland annat psoriasis där vi knyter an till gamla traditioner. Överallt i världen där det funnits saltkällor eller saltproduktion har det uppstått orter dit personer med hudbesvär, gikt eller astmatiska problem sökt sig. Vi återskapar historien, säger Poul Christensen

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.