Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Manilla Bergström, präst och krönikör. Bild: Per Wahlberg
Manilla Bergström, präst och krönikör. Bild: Per Wahlberg

Manilla Bergström: Rädslan finns i oss som en del av allt det mänskliga

Prästen Manilla Bergström reflekterar över rädslorna som vi alla bär inom oss, i större eller mindre utsträckning. ”En del av oss är så rädda för att göra fel så att vi inte vågar göra det som är rätt och vi fastnar i hur andras krav eller förväntningar vill styra oss i stället för att låta våra egen magkänsla leda oss. En del av oss är så rädda för att dö, så att vi inte vågar leva”, skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag möter många rädslor när jag möter människor i samtal. I nästan all ångest, oro och frustration så är rädslan det frö som gror under allt.

Ibland är man inte lika rädd för framtiden som man är för den tid som en gång var och som fortfarande påverkar oss eller hindrar oss. Och ibland fastnar vi i spärren mellan rädslan för det som varit och rädslan för hur det ska bli.

En del av oss är så rädda för att göra fel så att vi inte vågar göra det som är rätt och vi fastnar i hur andras krav eller förväntningar vill styra oss i stället för att låta våra egen magkänsla leda oss.

En del av oss är så rädda för att dö, så att vi inte vågar leva.

Rädslan stänger av så att vi inte ser de vägar eller möjligheter som öppnas upp.

Rädslan för det som är vårt eget kan hindra oss att göra rätt sak för en annan.

Och när vi ser på oss själva så kan vi erkänna att det finns något som vi alla är rädda för, men det kan vara olika för dig och för mig. Även den modigaste kan vara rädd, om inte annat så för sin egen rädsla.

Rädslan finns i oss som en del av att vara människa och den kan vara en sund självbevarelse som gör att vi inte utsätter oss för risker att skadas. Frågan är hur stor plats rädslan får ta i vårt liv och hur man hanterar rädslan för sin egen eller för andras skull?

Jag tror att Jesus också var rädd. Inte så ofta kanske, för det märks inte så ofta i evangelieberättelserna, men han var ju även människa.

Och strax innan han blir fängslad inför människors dom och korsfästelse av honom märks rädslan när han går till Getsemane i mörkret för att be, då ber han om att få slippa – om det är möjligt. Han ber om en alternativ väg om den finns. Jesus ber: Låt mig slippa gå igenom detta om du vill det, inte för att jag vill det.

Men det är just detta att gå igenom som är rätt väg. Att ta sig igenom sorgen, göra upp med frustrationen eller ta sig över hindret är egentligen den enda vägen för att komma rätt och kunna fortsätta på vägen som leder framåt. Det hjälper inte att försöka gå runt. Man behöver gå rakt igenom. Den stora trösten när man trotsar rädslan och går rakt in i nattens mörker är att då vet man, när man står mitt i det, att man går mot morgonen och gryningsljuset när man fortsätter gå…rakt igenom.

Rädslan finns i oss som en del av allt det mänskliga men den ska inte hindra oss att våga. Rädslan behöver inte ens ha uppgiften att skydda oss bevara oss för det gör Guds omsorg och kärlek. Om vi vågar låta Gud göra det.

Det finns en uppmaning som återkommer gång på gång i bibeln: Var inte rädd!

Vi kan se det som en uppmuntran på vägen: Var inte rädd. Jag ser det som ett hopp: Var inte rädd, för det finns något som är starkare än rädslan och som förmår och kan åstadkomma mycket mer än rädslan någonsin kan åstadkomma. En del stavar det tro, hopp och kärlek. Det är vägen och det är starkt. En del beskriver det med orden liv, ljus och hopp. Det är vägens riktning och det leder oss rätt.

De ord du får med dig på vägen i dag är: Var inte rädd. Du är inte ensam. Du är alltid älskad.