"Putin kommer få betala dyrt"

Vårsolen kastar skuggor över fältet när vi återses på Tjörn. Det varma leendet och den öppna blicken är densamma men där finns också något nytt som inte fanns i somras på vårt gemensamma byggläger. Vi minns hur vi deppade över Sveriges finalförlust mot Ukraina i Fotbolls-EM men hur vi ändå gladdes med henne. Sedan dess har Europas historia skrivits om.

– Detta krig är så overkligt, säger hon och det nya allvaret ger inte vika i blicken.

Arbetade och bodde i Charkiv

Uppvuxen på landet i Bilogirsk på Krimhalvön, flyttade Liza som 16-åring till Charkiv i östra Ukraina, en av de första städerna som anfölls av Ryssland.

– Jag studerade ekonomi och arbetade i Charkiv i åtta år, berättar Liza på flytande engelska. Idag är staden krigssargad, dess invånare fördrivna och över tusen bostadshus sönderbombade.

Medan Liza bodde i Charkiv, genomfördes Majdan-revolutionen och 2014 annekterade Ryssland Krimhalvön, trots FN:s fördömande. Lizas barndomsstad och familjens hem, hamnade under ryskt styre och kom att påverka henne djupt.

Folk är misstänksamma och anger varandra

– Det är märkligt men sedan dess har människorna på Krim förändrats. Demokrati existerar inte längre, folk har blivit misstänksamma och anger varandra, säger Liza uppgivet. Efter studierna jobbade hon med marknadsföring på ett bilföretag. Plötsligt en dag stod beväpnade män i uniform utanför hennes arbetsplats. Företaget hade tagits i beslag av en maffiaorganisation och Liza förlorade jobbet. Hon bestämde sig för att göra något helt annat och sökte jobb som aupair i Sverige. Hamnade i Ängelholm hos en familj med två små döttrar. Lizas ansikte förändras och mjuknar.

– Jag älskade barnen och kände att jag verkligen levde livet, säger hon med en blick som minns den lyckan. Efter nio månader behövde hon återvända till Ukraina men kort därpå träffade hon Gustav på en resa i Georgien och kärleken tog henne åter till Sverige 2020 och hon stannade i Göteborg tills visumet löpte ut.

Återvände till ett instabilt samhälle

– Jag återvände till Ukraina i höstas och det var tufft. Jag hade jag så mycket inspiration och idéer men blev snabbt nedslagen när jag påmindes om hur folk hade det. Hon beskriver ett instabilt samhälle med dålig arbetsmarknad och obefintligt välfärdssystem.

– Du måste alltid lita till dig själv, det gör att folk jobbar mycket svart istället för att betala skatt. Befolkningen krymper och det dör fler än det föds.

Liza längtade efter att få åka till Sverige igen. Så skiner hon upp och berättar om hur Gustav överraskade henne på nyårsafton 2021.

– Han körde två dagar i sträck för att hinna fram och kom kvart i tolv, ler hon. Tillsammans reste de sen västerut till bergskedjan Karpaterna. Liza fick jobb på en skidanläggning medan Gustav utforskade skidåkningen, träffade nya vänner och blev förtjust över den mäktiga naturen.

– Vi har såna tillgångar. Det kunde vara ett sånt fint land, säger Liza.

Vännerna tvingas bli soldater

– Nu blir mina vänner soldater, säger Liza som har tät kontakt med dem som är kvar.De är rädda hela tiden, de vet ju inte när och var det skjuts eller bomber faller. Den ständiga skräcken att de inte svarar när jag ringer, tillägger hon och blicken dras inåt.

Hela hennes väsen minns den 24 februari.

– Vi trodde aldrig att det skulle ske. Visst var alla oroliga men vi litade på diplomatin. För vem startar ett krig 2022? Min första tanke gick till mina släktingar i östra Ukraina. Kvar i hemmet på Krimhalvön är Lizas mamma, syskon, släkt och vänner.

– Nu förväntas vi på något vis att vara tacksamma men samtidigt skäms jag över att vi inte kan bli anfallna, säger Liza som ogillar känslan av att vara en ofrivillig del av Ryssland och drömmer om att Krim åter blir en del av Ukraina.

På vägen från Ukraina hjälpte Liza och Gustav två familjer och deras barn genom Polen och vidare till Sverige.

Män över arton år får inte lämna Ukraina

– Men männen är kvar. Enligt den nya lagen från 22 februari får män över 18 år inte lämna Ukraina. Män med vanliga jobb får intensivträning i strid och vapenhantering och blir en snabbutbildad armé.

– Känslan var ändå att alla ville stanna och försvara sitt land, säger Liza som också vill bidra, omvandla maktlösheten till handling. Lotsa folk till tryggheten i Sverige och en dräglig tillvaro i väntan på att få återvända. Hon kan det svenska systemet och samtidigt känner hon sina landsmän, deras mentalitet och det samhälle som format dem.

– De vill jobba och göra rätt för sig. Ukrainare har ingen vana av att ta emot bidrag från staten eller ens generositet och snällhet från folk de inte känner. För dem är sysslolöshet det värsta. Jag skulle vilja starta en arbetspool för alla flyktingar. Det finns så många kompetenser bland dem som kommer hit, så mycket vilja och kraft. Redan vid registreringen borde man fråga om yrke för att direkt koordinera fram jobb tillsammans med arbetsförmedlingen, säger hon entusiastiskt.

Det går en tid och så mötes vi igen. Liza har med sig en mamma, hennes tonårige son och fyra hundar som hon nyligen hjälpt till boende på Tjörn.

Vårsolen värmer, vi dricker kaffe och lyssnar på fåglarna. Kontrasten är obarmhärtig.

– Här känns livet lugnt och man tror nästan man kan åka tillbaka. Den abstrakta känslan av ett pågående krig är nära men ändå så avlägset.

Tror på framtiden

När Liza kom till Sverige dagarna efter krigsutbrottet hade hon precis fått sitt uppehållstillstånd. Nu ska hon och Gustav flytta ihop och börja sitt gemensamma liv. Med sin säregna, smittande energi är hon hoppfull både för Ukrainas framtid och för sin nya tillvaro i Sverige.

– Även om kriget slutar imorgon kan folk inte återvända. Sjukhus, skolor och all infrastruktur är sönderbombade och minfält breder ut sig. Det är så mycket som måste byggas upp, säger Liza innan rösten får ny styrka. Men Ukraina kommer stå sig starkt. Människor kommer resa sig.

Anna Berglund