Publiken håller lågan levande

Hon blev skådespelare redan som barn. Cecilia finns med i Dramatens rollista för Ingmar Bergmans omtalade uppsättning av Büchners ”Woyzeck” 1969, samma år som hon fyllde tolv. Hon växte upp i Enskede, men bodde även några år i Khartoum, Sudan, när hennes pappa arbetade med ett FN-drivet folkräkningsprojekt i landet.

–  Vi var ingen kulturutövande familj, även om intresset för litteratur och konst fanns, säger hon.

Lockades in i teatervärlden

Hennes storasystrar sökte sig till Vår Teater, och snart lockades även Cecilia Nilsson in i teatervärlden. Hon gick Scenskolan i Stockholm 1978–1981. I några år ingick hon i Helsingborgs stadsteaters fasta ensemble, men sedan 1999 är hon anställd av Teateralliansen. Där får frilansande skådespelare en grundanställning vilket garanterar en inkomst mellan uppdragen.

–  Det tillåter oss att frilansa och ändå känna en viss trygghet, säger Cecilia Nilsson. Nästan alla kreativa yrken har de här problemen, att någon sliter med att försöka få ihop tillvaron och ändå skapa och göra det som man tycker att man är bäst på. För mig har det varit en otrolig skillnad.

Fördelen med frilansandet är att hon får en stor variation i yrkeslivet. Det senaste året har hon spelat i två hyllade föreställningar; ”Irakisk Kristus” på Galeasen i Stockholm och ”The last dream of William Shakespeare” på Örebro teater. Hon läser regelbundet in ljudböcker och driver Siris Originella Teater tillsammans med regissören Hedvig Claesson.

Måste utveckla hantverket hela tiden

Dessutom arbetar hon med ett mentorprogram för unga skådespelare på Teaterhögskolan.

TT: Vad vill du lära ut till unga skådespelare som vill in i den här branschen?

–  Man måste utveckla sitt hantverk hela tiden. Det upphör aldrig, man jobbar med det hela livet.

–  Och sedan måste man glädja sig åt att det faktiskt kommer publik. Det blev så uppenbart nu under coronaåren. Det betyder allt för oss att det finns någon där som tittar och vill se. Det är det som håller lågan levande, att få möta publiken.

För rollen i filmen ”Simon och ekarna” fick hon en Guldbagge. I vinter medverkar hon i en tv-serie i regi av Mikael Marcimain i SVT, ”Händelser vid vatten”, som är baserad på Kerstin Ekmans kriminalroman. Honom har hon tidigare filmat med, i SVT:s serier ”Graven” (2004) och ”Upp till kamp” (2007).

Personkrets 3:1 med Lars Norén

Listan kan fyllas på med omtalade filmproduktioner som Ulf Malmros ”Den bästa sommaren” (2000), men också teaterföreställningar som Lars Noréns ”Personkrets 3:1”, Robert Wilsons ”Ett drömspel” (1998) och ”Tre systrar” (2001).

Men när Cecilia Nilsson själv ska välja en favorit ur karriären blir det något mer samhällsinriktat:

–  Det var fantastiskt att åka runt med Kultur i vården och spela och sjunga för personer på vårdhem, säger hon.

–  Sådant ger inga stora rubriker men det kan vara enormt tillfredsställande och väldigt roligt, säger hon.

Lever med skådespelaren Krister Henriksson

Hon har haft skådespelare runt sig sedan uppväxten. Sedan många år lever hon med skådespelaren Krister Henriksson. Men Cecilia Nilsson umgås annars inte särskilt mycket med teaterfolk, berättar hon. Hon har några gamla skådespelarvänner men i bekantskapskretsen finns även kompisar från skoltiden.

Att vara gift med en skådespelare innebär inte nödvändigtvis en massa yrkesprat hemma.

–  Krister och jag har ju haft familj och då har man en annan del av livet tillsammans. Den delen är på många sätt oerhört mycket viktigare.

"Det betyder allt för oss att det finns någon där som tittar och vill se."