För drygt tre år sedan begravdes artisten Josefin Nilsson i Visby domkyrka. Hennes livsöde, som nyligen skildrades i en tv-dokumentär, har berört många - däribland helgkrönikören Pontus Bäckström.
För drygt tre år sedan begravdes artisten Josefin Nilsson i Visby domkyrka. Hennes livsöde, som nyligen skildrades i en tv-dokumentär, har berört många - däribland helgkrönikören Pontus Bäckström. Bild: Anders Hofgren

Pontus Bäckström: Det finns kraft i en rörelse som störtar tyranner

"Dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson är en berörande och gripande skildring av ett liv som rymmer både det oförställt vackra och det smärtsamt fula", skriver Pontus Bäckström i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

"Här kommer alla känslorna på en och samma gång". Per Gessles lite banala låt om kärlek som tar slut beskriver också omedvetet interaktionen och dramaturgin på sociala medier. Alla känslor som blossar upp, brinner, slocknar, delas, lajkas, scrollas, försvinner i det stora delandet. Vrede. Sorg. Uppgivenhet. Upprördhet. Ständigt nya inlägg. Hashtags. E-mojis. Förmaningar. Upprop. Människoöden som griper tag i oss. Avtrubbar oss.

Jag såg dokumentären om sångerskan Josefin Nilsson; ”Älska mig för den jag är”. Det är en berörande och gripande skildring av ett liv som rymmer både det oförställt vackra och det smärtsamt fula. Josefin blev på 90-talet slagen och psykiskt nedbruten av en man, som är en välkänd skådespelare. Det är ytterligare en metoo-berättelse, på flera nivåer. Misshandlaren. Det konstnärliga geniet. Kulturprofilen. Dokumentären utlöste en tsunami av vrede på sociala medier över att skådespelaren nu hade en roll på Dramaten och att han under alla år tillåtits att verka och gå vidare i sin karriär, trots det han utsatt Josefin och andra för.

ANNONS

Det finns en kraft i en rörelse som störtar tyranner. Tillsammans är vi starka. Samtidigt har jag personligen alltid svårt för allt som, i sin skepnad, påminner om drev, folkliga domstolar och uthängningar, eftersom det i förlängningen kan få konsekvenser vi inte riktigt vill eller kan ta ansvar för. Tillsammans är vi också ibland primitiva varelser, oavsett sak eller ärende. Det där blir särskilt problematiskt när jag håller med om saken och brinner för ärendet. Då krockar alla känslorna på en och samma gång.

I en antologi från 90-talet, med titeln ”Solidaritet”, skriver journalisten Per Svensson en artikel med titeln ”Den farliga empatin”, bland annat utifrån Bosnien-krigets erfarenheter och världssamfundets oförmåga att förhindra ett pågående folkmord. Kortfattat går artikeln ut på att vi i Sverige och i andra länder med liknande liberala och humanistiska ideal, har en tendens att sätta alltför stor tilltro till empati, godhet och medlidande när vi skall förhålla oss till andra människor.

Per Svensson menar att det goda inte alltid är det rätta, eftersom känslor ibland är godtyckliga, flyktiga och ofta beroende av förenklade kategoriseringar; ond och god, rätt och fel.

”I mediasamhället konfronteras vi kväll efter kväll med vår lidande nästa i våra egna vardagsrum. Vi möter den plågade och förtrampade människan i upplaga efter upplaga. Lidandet tar aldrig slut, det byter bara ”dateline”: Sarajevo, Rwanda, Kina, Kosovo, Sudan… Risken är att vi drabbas av empatikollaps.

ANNONS

Risken är att klyftan mellan krav och möjligheterna att infria dem blir så stor att solidariteten imploderar och slår över i sin motsats: Förlamning, stumhet, likgiltighet, cynism.

Ibland kan det kanske trots allt vara bättre att älska mänskligheten på ett mer principiellt plan. Principen om människovärdet låter sig inte lika lätt missbrukas som medlidandet”.

Slutsatsen: Känslor gör att vi brinner och på nätet brinner vi. Men när elden har slocknat och glöden har falnat är de hårda principerna, lag och rätt, strukturer, policies och handlingsplaner det som kanske verkligen gör skillnad och tar oss vidare. Annars är risken stor att allt vi brann för, med Gessles ord, ”faller ner från himlen som en trasig ballong”.

ANNONS