Pokémonjakt gav Inger, 90, inspiration

En mysig gammal statarstuga från 1901 är sedan 1986 hemvist för Inger Karlbergs skaparinspiration.

Inne i ateljén finns flera av hennes verk. I fönsterkarmen står ett nytillskott, gjutet i brons.

– Det var något jag uppmärksammade förra sommaren, ”Pokémonjägarna”. Personer som sprang överallt med blicken mer eller mindre riktad mot sin mobilskärm. Ett synnerligen märkligt beteende.

Inger Karlberg följer med i dagsaktuella händelser och ibland får hon idéer till konstverk. Hon har ett fotografiskt minne, som kommer väl till pass när hon senare i sin stuga funderar på om hon ska gå vidare med en idé hon just fått. Inger börjar med att berätta om sin stora passion för den ökända göteborgska blåleran.

– Jag växte upp i stadsdelen Haga och bodde på Västra Skansgatan, ett idylliskt område på den tiden. Lekplatsen uppe vid Skansen Kronan var fantastiskt. Ofta pågick vägarbete och arbetarna skyfflade upp blåleran med sina spadar. Jag blev tidigt fascinerad av den.

När hon gick till småskolan stod gubbarna och grävde. Då kunde Inger inte låta bli utan gick fram till dem och fråga om hon kunde få en bit av leran att ta med mig hem.

– De var vänliga så det fick jag.

Inger hade förstående föräldrar som lät henne hantera leran och modellera olika saker. I Annedalsskolan fortsatte hon att forma olika ting.

– Jag blev allt säkrare och fick redan i unga år ett stort intresse för att bli konstnär. Jag gjorde mest olika djur, hundar, hästar, kor och katter. Många av mina verk gav jag bort som presenter på födelsedagar eller skolsammankomster.

Efter fjärde klass flyttade Inger Karlberg över till Vasa kommunala flickskola där hon gick i sju år för att 1944 få ”normalskolekompetens”.

– Ett idiotiskt namn på något som motsvarade realskoleexamen.

Inger Karlberg hade redan när hon hanterade sina första lerklumpar förstått att konstnärsyrket var hennes dröm, men hennes föräldrar var tveksamma och tyckte hon skulle satsa på ett riktigt yrke. Lärare var ett sådant.

– Jag skulle fylla 20 år när jag sökte och kom in på Folkskolelärarseminariet i Göteborg, där jag gick i två år innan jag fick min första plats i Tollered utanför Floda. Jag fick ett råd av en kollega att inte stanna mer än tre år på samma plats, för då var risken stor att jag skulle bli fast där för alltid. Så efter de tre åren flyttade jag till Buråsskolan i Göteborg och stannade i tio år.

Under tiden hann Inger gifta sig 1953 med sin Herger och få två barn. Han var islänning och född till namnet Hergeijr, men det ansåg prästen som vigde dem var omöjligt att heta och därför det blev Herger.

– De kunde göra så på den tiden. I dag tror jag inte det hade gått.

Herger fick jobb som lärare på Wendelsbergs folkhögskola i trakten av Mölnlycke. När familjens tredje barn kom 1959 bestämde sig Inger för att stanna hemma tills det barnet började skolan. Då kunde konstnärdrömmarna förverkligas: 1963 utbildade hon sig på Göteborgs målarskola.

– Min första skulptur var en liten bronsstatyett, som jag fick såld när klassen jag gick i hade sin första utställning.

Efter tre år på skolan hade Inger avancerat från att göra skulpturer i bly, lera och tenn till brons. Då fick hon höra att hennes farmors morfar varit träskulptör. Ett material Inger tidigare inte provat på.

– Jag blev nyfiken och bestämde mig för att prova på materialet. Det var ingen lätt uppgift. Jag fick en beställning på fyra julkrubbor i trä. Men fick göra om flera gånger innan jag var nöjd. Jag skar av både näsa och armar på figurerna innan jag fick till det. Men det blev bättre så småningom.

Parallellt fortsatte hon att utveckla bronsarbetet.

– Jag har alltid försökt göra glada skulpturer. Det kanske går igen från att jag alltid oavsett i vilken situation jag varit i försökt ta fram den glädje jag känt när jag skapat mina verk.

När Inger arbetar med material i brons går hon tillväga som med tennsoldater. Först en prototyp i vax som sedan ”bakas” in i en blandning av gips och chamotte. Därefter tas vaxblandningen bort och bronsmassan hälls ner i avtrycket som vaxprototypen bildat.

Brons är tungt och vissa av Inger Karlbergs verk har varit stora och extra tidskrävande att göra. En som hon var väldigt förtjust i var skulpturen Framme med en kvinna i en sirlig båt full av symboler som ställdes på en skulpterad våg på Östra Kyrkogården i Göteborg. Den stals 2003.

– De som tog den ville förmodligen komma åt kopparen och smälte troligen ned hela konstverket. Ibland är det svårt att förstå människorna.

Andra som rönt samma öde under åren är en av örnarna utanför Wendelsbergs folkhögskola och nu senast en skulptur med ett par glada kor i Mölnlyckes kulturhus.

I Västra Kyrkogårdens minneslund uppmärksammas skulpturen Tröst där Ingers dotter Åsa fått agera modell.

Inger Karlberg vill inte gärna planera långt fram i tiden. Men en dröm har hon i alla fall, att få göra en ny ”ålderstrappa”. Den gamla klassiska med trappsteg upp och ned med 50 år i topp skulle hon gärna vilja förnya.

– Det skulle vara roligt att skapa en, där folk åldras med glädje och där ålderskrämpor inte får en framträdande roll.

Ingen dum idé. Det räcker ju att se på Inger Karlberg själv!

Jan Österström