Plötsligt blev allt svart – för 13 år sedan förlorade Jan synen

Nyårsdagen 2007. Jan Lindström i Falköping  var ute och rastade hunden när han fick kraftig huvudvärk och vände hemåt.

– Jag slängde mig på soffan och sedan svartnade det för ögonen. Det blev kolsvart. Det var som att dra ner en rullgardin.

Han tog det med fattning och ropade på barnen att de skulle hämta hans sambo.

– Jag var lugn och fick aldrig panik och tänkte att det löser sig. Men det är klart att jag blev rädd och undrade vad som hände, berättar Jan hemma i villan i utkanten av Falköping.

Sambon ringde SOS Alarm. Synen var fortfarande borta och huvudet sprängvärkte när han en stund senare undersöktes på Kärnsjukhuset i Skövde (KSS). En CT-röntgen visade att allt inte stod rätt till.

– Man såg en skugga i området kring hypofysen men de kunde inte förklara varför jag var blind.

Cysta på hypofysen

Jan skickades vidare i ambulans till Göteborg och Sahlgrenska där han fick kortison, utreddes med provtagning och genomgick en magnetröntgen. Resultaten visade att han hade en cysta på hypofysen som låg och tryckte på synnerven. För att lätta på trycket var man tvungen att punktera hypofysen.

– I vanliga fall har hypofysen en ärtas storlek men på mig var den stor som en knytnäve. Trycket släppte men synen kom inte tillbaka. Jag levde på hoppet och tänkte att jag snart skulle se igen.

Att han blev blind tror han beror på stress. Han drev då eget företag inom elektronik till lastbilar och hade mycket att göra. Det hade han även när han låg på sjukhus. Från sjukhusbädden skötte han företaget och hade kontakt med kunder.

Jan fick hormonella störningar efter att hypofysen hade punkterats. Inom sjukvården har behandlingen han fått handlat om att få ordning på hormonproduktionen. Synen har knappt nämnts i sammanhanget och ingen kan förklara varför synen inte kommer tillbaka.

– Läkarna har i princip bara tittat på det hormonella. Att jag förlorade synen har man inte brytt sig så mycket om. Det är som att jag ska acceptera att jag är blind.

Det var olyckliga omständigheter som ledde till att Jan blev blind. Innan han blev akut sjuk hade han känt sig trött en längre tid och synen hade börjat krångla

– När jag körde bil såg jag inte vägskyltarna riktigt. Det var liksom skuggor på dem och allt flöt ihop. Jag hade fått en remiss till ögonmottagningen men så tyckte läkaren att jag skulle gå till en optiker och be om läsglasögon. Hade jag i stället fått träffa en ögonläkare då så hade jag antagligen haft kvar synen i dag.

Svår omställning

Det har varit tufft många gånger. I början såg han kugghjulsmönster och fantasibilder för sitt inre som han upplevde som mycket obehagliga. Det pågick hela tiden. Men att bli blind var också en svår omställning där självständigheten minskade och han blev beroende av andra.

– Det har varit många jobbiga stunder. Men jag är inte en person som ger upp. Det fanns två saker att göra. Antingen ge upp eller ta tag i situationen. Jag kände att jag var tvungen att kämpa både för min egen skull och för andras. I början fick jag tvinga mig att gå upp på mornarna och jobba med företaget. Företaget har varit en drivkraft.

Jan ändrade inriktning i sitt företag och öppnade butik med tekniska hjälpmedel för funktionsnedsatta. I dag har han återgått till att arbeta med elektronik, men han har fortfarande en fot kvar i hjälpmedelsbranschen och servar och hjälper gamla kunder. Han fick kämpa för att behålla sitt företag och det var tufft ekonomiskt. Att vara blind skulle inte få identifiera vem han var. Han ville leva och arbeta som vanligt i den mån det gick. Han beskriver det som att han hamnade i en myndighetskarusell där han riskerade att bli tvingad att avveckla företaget för att få ersättning från försäkringskassan. Det landade i att han fick ersättning till viss del och kunde fortsätta som företagare. De första åren kontaktade Jan sjukhus och specialister runt om i världen i hopp om att hitta en behandling som skulle ge honom synen tillbaka. Någon sådan behandling fanns inte visade det sig. Men han blev tagen på allvar av utländska läkare och kände att intresset var mycket större utomlands än i Sverige.

Alla i omgivningen påverkades

När Jan plötsligt blev blind var han sambo och hade barn som bodde hemma. Efter 32 år gick han och dåvarande sambon isär. Det är inte bara den som förlorar synen som får sitt liv förändrat, säger han. Det påverkar alla i omgivningen och de får också ändra sina liv och vanor. Det kan bli påfrestande i längden. Till slut gled han och sambon isär och de bestämde sig för att bryta upp. Hans mamma, som har varit ett stort stöd sedan han blev blind, gick tragiskt bort i en trafikolycka 2008. Det tog honom hårt och han tror att hans sätt att sörja blev att ta tag i saker och sköta avvecklingen av dödsboet. Sedan två år tillbaka är Jan sambo med Carola.

– Vi har känt varandra sedan ungdomen. Så stötte vi på varandra här i stan och började träffas mer och mer. Nu har vi bott tillsammans i ett år.

Det har gått tretton år sedan han förlorade synen.

– Det som har varit svårast med att vara blind är att bevara självständigheten, säger han.

– Men jag lever ett bra liv i dag. Det hormonella spökar fortfarande och jag blir lätt trött. Det går åt mycket energi när man är blind.

Har inte gett upp hoppet

Att få tillbaka synen har han inte gett upp hoppet om.

– Jag minns ju mina barn och alla andra som de såg ut för 13 år sedan. Om jag fick tillbaka synen skulle jag nog bli chockad över hur gamla alla blivit. Det skulle vara mycket att ta in. Men det är klart att jag skulle vilja kunna se igen. Att påstå något annat vore att ljuga.

Mathias Pernheim

mathias.pernheim@stampen.com