Jag möter många människor i mitt yrke som hamnat utanför. Varje gång det händer slås jag av tanken att vi människor är så olika varandra. Några arbetar bort emot 90 timmar i veckan och trivs utmärkt med livet, andra jobbar bara några timmar och känner att varje sekund är en plåga. Några har veckoprogrammet fullt med aktiviteter, andra är ett slags moderna stugsittare utan vare sig program eller aktiviteter som lockar. Några njuter av sina långa promenader och gympass, andra har armar och ben som värker. Någon bygger till sitt hus, någon annan kurar ihop sig i sin trångboddhet och fruktar migrationsverkets förestående beslut.
Alla bor i samma land, men avstånden mellan människorna och deras liv är stundom oändligt långt. Man till och med dör mycket tidigare i vissa stadsdelar och man drabbas mycket oftare av allvarlig sjukdom. Man undrar om dessa himmelsvida skillnader mellan människor och deras välfärd är en naturlag som inte låter sig påverkas. Jag tror inte det. Jag tror det handlar om att bryta mönster både på samhällsnivå i form av politiska beslut men framförallt för var och en av oss. Vanans makt är stor och en ständigt gäckande illusion om att det finns något som är bestående, vare sig det är bra eller dåligt.
Alla människor jag mött har en potential. Hos många långt ifrån känd för dem själva eller för andra och än mindre utnyttjad. I denna mening sitter vårt land på en outnyttjad naturresurs av stora mått. Problemet är att man fastnat i ett ekorrhjul som man inte kan hoppa av. Ibland är det nog så att man inte ens sökt, än mindre funnit denna potential som slumrar innanför hudkostymen. Vi kväljs ofta under oföränderlighetens gissel. ”Det går inte”, ”för gammal”, ”för sjuk”…. osv. är de mantran som vi upprepar likt en trasig grammofonskiva (den yngre generationen hänvisas till nationalencyklopedin för information om detta antika medium). Det är lätt att räkna upp alla ”skall” och ”bör” som finns på våra livs dagordning, men lite mer sällsynt med ”vill” och ”testa”.
Möjligheterna i livet döljer sig ofta bakom arbete och vilja. Samhället kan knappast bistå med någotdera, det kan dock ge oss verktygen och möjligheterna. Vuxenutbildning, folkhögskolor och förmånliga villkor för studier är några eftersatta förutsättningar. Resten är ditt eget ansvar. I USA hårdrar man ofta denna insikt och säger att vem som helst kan bli president och även detta visade sig ju vara sant. Alla, inklusive presidenter, borde få både en andra och tredje chans att välja något annat i livet. Och om man inte får chansen får man ta den. Alla har potentialen och inget är roligare än att hitta den. Detta mantra borde få ersätta alla gamla dogmer om att vara förbrukad, ”för gammal” eller ”för sjuk”. Detta borde moderna medier gärna få upprepa (I-pod, I-pad, I-phone) för sanningen är väl fortfarande densamma (I-paid).
Det har varit en ynnest att få möta alla dessa människor som presenterar sig med ett problem. Inte sällan blir dem till och med sitt problem, som en slags ny identitet. Det är då som det känns viktigt att hitta den potential som just den personen besitter, för vi har den alla. Med arbete och vilja kan vi plocka fram den eller söka oss till den. Det är aldrig för sent att lära något nytt. Om det så är politiskt engagemang, språklektioner, nytt yrke eller yrkesinriktning. Det är den känslan som bygger självförtroende och till och med ett land. Att våga ta det steget i livet kan vara det första steget mot att hitta den mening och det sammanhang som så många söker i vår tid.
