Säsongen på Göteborgs Dramatiska Teater går mot sitt slut. Vårens uppsättning av Att Tveka, en pjäs om sorg och ensamhet har avslutats. Nu återstår skol- och familjeföreställningar med pjäsen Kafka och Dockan. I sommar jobbar Hanna på två olika tv-serier och sedan drar höstens uppsättningar igång. Parallellt pågår det ständiga sökandet efter intressanta manus och författare och inläsning av noveller för ett bokförlag.
Satt som sufflös i boxen
– Ja, så är det att driva en teater. Man måste ha många bollar i luften och ständigt fundera över nästa steg. Men så vill jag leva, för mig finns inget alternativ till skådespeleriet.
Den känslan och insikten har vuxit fram gradvis. Det började i sufflös boxen på Stadsteatern. Faster Annika var påkläderska där och tog ofta med systerdottern till teatern.
– När jag var tolv år såg jag Blodsbröder i en uppsättning av Eva Bergman och jag kände att jag också ville bli skådespelare. Eva blev en inspiration för mig.
Det var därför en mycket speciell känsla när hon många år senare fick träffa Eva Bergman.
Cirkeln var sluten
– Hon kom till vår uppsättning av Faces för några år sedan. Efteråt gav hon mig komplimanger för min rolltolkning så jag fick chansen att tacka henne för att hon inspirerat mig att börja ett liv på teatern. Det kändes så bra att kunna få tacka henne och hon blev glad. Det var som att en cirkel var sluten.
Känslan att vilja bli skådespelare överraskade den unga Hanna. Egentligen var hon en blyg flicka som inte ville ta plats. Men önskan att stå på en scen fanns där parallellt.
– I slutet på en termin i högstadiet skulle klassen sätta upp en show. Och jag förvånade mig själv och alla andra genom att föreslå mig själv till en ledande roll. Jag minns fortfarande den lustfyllda känslan när vi spelade upp.
Efter gymnasielinjen med teaterinriktning sökte hon Scenskolan flera gånger.
– Jag kom med till sista uttagningen flera gånger men kom aldrig in. Sista gången jag sökte var jag 30 år och jobbade redan på Folkteatern. Då sa juryn att jag ju redan var skådespelare och inte behövde gå Scenskolan. Som 30-åring var jag heller inte lika formbar som 20-åringarna, menade man. Ja, så var det bara att fortsätta. Jag hade under åren också gått några andra teaterutbildningar så jag kände mig ganska säker på min kapacitet.
Oroligt ekonomiskt liv som frilansare
Livet som ung frilansande skådespelare är både inspirerande och oroligt. Efter några år av osäkra inkomster prövade Hanna en filmarbetarutbildning.
– Jag träffade då bland andra skådespelaren Kjell Bergqvist och berättade om min osäkerhet inför framtiden. Han sa att om jag trodde jag hade något val kunde jag välja en annan väg än skådespeleriet. Senare när jag en gång valde mellan ett teaterjobb och ett filmarbetarjobb mindes jag hans ord och insåg att det inte fanns något annat val än skådespeleriet för mig. Sedan dess har jag varit helt övertygad om min väg.
I omkring 10 år jobbade hon på Unga Folkteatern, ett projekt där regissören Kim Lantz ville lyfta fram amatörer och halvproffs på scenen.
– Det var fantastiskt utvecklande år. Vi var skådespelare i olika åldrar från olika bakgrunder. Det blev en mycket stimulerande teaterskola.
Gjorde historiska dramatiseringar
Parallellt gjorde hon mindre filmroller och jobbade också bland annat med historiska dramatiseringar där hon bland annat gestaltade kvinnor i norra Halland som gjort avtryck – Ingela Gathenhielm, Blanche Dickson på Tjolöholm, majblommans Beda Hallberg med flera.
– Det var roliga och lärorika föreställningar på julmarknader, stadsvandringar, föreläsningar och historiska bussresor. Att komma så nära sin publik är en särskild upplevelse, man vet att de ser varenda detalj. Jag lärde mig också att använda humorn som redskap och inte minst att fånga en blandad grupps uppmärksamhet.
Men allt har sin tid och sedan Hanna år 2004 blev medlem i Göteborgs Dramatiska Teater fick hon ett nytt fokus. Förutom Hanna består gruppen numera av Erik Åkerlind, Robin Pohlstrand-Björkman och Mia Eriksson.
Många pjäser i källaren
– Vi är som en familj, teatern har blivit vårt andra hem.
Det har blivit många pjäser i den intima källarteatern vid Stigbergsliden vid sidan av turnéerna på teatrar, kulturhus och skolor.
– Repertoaren varierar förstås men en minsta gemensam nämnare är att vi vill att vår publik och vi ska inspireras att reflektera över upplevelsen i salongen. Vi gestaltar gärna personer och sammanhang som är mångtydiga, personer som kanske inte förefaller så sympatiska men har många motsatta sidor och egenskaper. Genom att fundera över rollfigurerna kommer man att också fundera över sig själv och sina egna ibland motstridiga sidor.
Att gestalta komplicerade rollpersonligheter förblir en utmaning.
– Det är en närmast magisk upplevelse att hitta rätt i rollen. Ibland kan det ta lång tid men så plötsligt en dag har man blivit ett med sin roll. Ibland visar tillfälligheterna vägen. En gång kom den sista pusselbiten till en svårfångad karaktär genom rätt kostym och mask.
En del skådespelare har drömroller de hoppas att få spela som Ofelia i Hamlet eller Strindbergs Fröken Julie. Men det har inte Hanna.
– Nej, jag vill mest pröva så många olika rolltyper som möjligt. Det är så spännande att pröva olika liv som ofta är mycket annorlunda än ens eget. Kanske kan det ses som en flykt men jag upplever det närmast som en ynnest att få så många olika livserfarenheter.
Göteborgs Dramatiska Teater har hittat sin plats bland Göteborgsscenerna.
– Vi har en trogen publik som gärna kommer tillbaka och rekommenderar oss till andra. Vi känner ett starkt stöd och det uppmuntrar oss att hitta nya ännu intressantare och mer inspirerande manus. Inför hösten 2023 ser vi fram emot premiärerna på Den sårade divan och 1000 år hos Gud. Och vi blir kvar här så länge vi någonsin orkar.
Hanna Ullerstam
Bor: Göteborg.
Familj: Särbon Erik, föräldrar, bröder, syskonbarn.
Ålder: 47 år.
Gör: Skådespelare; driver Göteborgs Dramatiska Teater med tre kollegor.
