Parets kontrastrika livsresa från Damaskus till Fjällbacka

Varm i kläderna och is i magen. Maher Saleh och Aseel Ammouri skrattar när de konstaterar att det kan vara svårt att förstå vissa svenska uttryck.

– På mitt tidigare jobb fick jag höra ”när du blir varm i kläderna”, minns Maher. Jag tänkte ”måste jag ta en jacka med mig, har jag fel tröja?”.

– Sådana uttryck finns i alla språk, säger Aseel. Men de är inte likadana. Ibland går det att lista ut vad som menas.

Tre barn

I huset på Jasminvägen i Fjällbacka serverar Aseel kaffe. Hon och parets tre barn kom till västkusten hösten 2014, då hade Maher bott i Sverige i ett år. När oroligheterna i Syrien bröt ut 2011 levde familjen i Damaskus.

– I början fattade man inte vad som hände – ”är det på riktigt eller drömmer vi?”, säger Maher.

Aseel nickar och fyller i:

– Vi trodde aldrig att det skulle bli så som det blev. Vi hade bra jobb, bodde fint – vi hade aldrig tänkt flytta till ett annat land. Men tankarna kom mer och mer, ”ska våra barn växa upp i detta?”. Till slut gick vår lägenhet inte att bo i så vi flyttade till mina föräldrar i en annan del av staden. Men oroligheterna spred sig.

– Och på en sekund kunde allt ändras, det gick inte att kategorisera i säkra och osäkra områden, säger Maher. När man åkte till jobbet visste man inte om man skulle komma hem igen.

Han berättar att framför allt han själv trots allt tvekade inför att lämna landet – ”om vi ens lyckas med resan, kommer vi få jobb?”.

– Men vi hade inte lång tid att tänka, förklarar Aseel. Allt blev snabbt värre.

Egypten blev första anhalten

Familjen tog sig först till Egypten.

– Där sa Maher ”jag offrar mig, ni ska inte gå igenom den farliga resan”, fortsätter Aseel. I åtta dagar reste han på en trasig båt. De dagarna går inte att beskriva. Vi hörde rykten om att båten sjunkit. Jag kände ”vad har vi gjort?”.

Men Maher nådde till slut Italiens kust, och så småningom Sverige. Det enda som betydde något var att komma till ett land som tillät återförening. När Aseel och barnen anlände hade Maher hunnit bo på flyktingförläggning i Grebbestad och i andra hand i Trollhättan innan han blev tipsad om en lägenhet i Fjällbacka.

– Vi kom en kväll, det var alldeles svart, säger Aseel. Men dagen därpå sken solen. Jag minns fortfarande den gröna gräsmattan framför vår lägenhet – det var jättevackert, levande. Samma dag gick alla tre barnen ned på gården med nyfikna ögon. Det fanns en bänk och de hade fika med. Jag stod på balkongen, tittade på dem och tänkte ”tack, för att vi hamnat här”.

Hjälpsamma människor

Att van vid livet i en miljonstad komma till ett samhälle som Fjällbacka kändes dock väldigt annorlunda.

– Första gången jag promenerade till busstationen såg jag inte en människa, minns Maher.

Han ler lite snett när han lägger till:

– Jag tänkte på den ensamme mannen i filmen "The Book of Eli". Men nu känns det bra att bo här. Vi har hjälpsamma och snälla människor runt oss. Vi planerar aldrig att flytta härifrån.

– Vi får se när vi pensionerar oss, flikar Aseel in och skrattar. Nej men här är jättebra. Alla är peppande och jag har aldrig upplevt rasism. Människor tittar kanske lite extra när de ser min slöja, men på ett nyfiket sätt. Det enda som saknas är mer folk, det sociala livet är inte så som vi är vana vid. Bekanta sa i början att svenskar kan vara blyga – det kanske är därför det varit lite svårt att komma in i samhället. Man vill heller inte vara för på. Men vi har tur som bor här, framför allt för barnens skull.

Med ett leende berättar Aseel att det bara tog tre månader för minstingen Maria, som var två och ett halvt när hon kom till Fjällbacka, att lära sig svenska.

– Hon babblade med folk på gatan. Jag blev först jättegenerad.

– Jag och Aseel nickade bara och såg på varandra – ”förstår du något?”, fortsätter Maher och skrattar.

Framtiden finns i Sverige

Aseel och Maher är eniga om att familjens framtid nu finns i Sverige.

– Om kriget inte funnits hade vi haft bra möjligheter i Syrien, menar Aseel. Vardagslivet där finns kvar i vårt minne, jag längtar efter att åka till Syrien. Men man måste vara rationell. Det vore också själviskt med tanke på barnen att fundera på att flytta tillbaka till Syrien.

– Halva mitt hjärta finns i Syrien och halva här, säger Maher. Du får dela ditt hjärta.

Han ler en aning när han en stund senare på väg ut genom dörren konstaterar:

– Det är passande att vi bor på Jasminvägen. Damaskus kallas ibland Jasminstaden.

Lina Norman

livsstil@gp.se