För första gången har Socialstyrelsen kartlagt hur vanligt det är att barn och unga som placerats i familjehem och på HVB flyttats runt under uppväxten. Hela 94 000 placeringar som rör barn födda 1999-2004 har granskats.
Sammanställningen visar att barn som placerats tidigt och varit placerade under stor del av uppväxten är särskilt utsatta, och oftare varit med om upprepade flyttar. En majoritet av dem har behövt flytta minst tre gånger. Var tionde har omplacerats tio gånger eller mer, och det finns också exempel på barn som fått byta hem 30 gånger eller mer.
Det här är fullständigt förödande för barnen i fråga, menar Pehr Granqvist, professor i psykologi vid Stockholms Universitet som specialiserat sig på anknytning och bland annat studerat omhändertaganden av barn.
– Barn som behandlas på det här sättet mår väldigt dåligt. Hade de inte en anknytningsstörning innan de omhändertogs så får de det med rätt stor säkerhet om de tvingas flytta runt mellan tio olika hem.
Får stora konsekvenser
Han framhåller att barn som omplacerats många gånger inom familjehem ofta hamnar på HVB-hem eller motsvarande till slut.
– De anses ha så stora problem och vara så svåra att ta hand om att institutionsvård blir den logiska slutdestinationen. Efter att samhället svikit dem gång på gång. Det är väldigt sorgligt. Alla anknytningsforskare är överens om att institutionsvård i princip är samhällelig vanvård av barn.
Inom forskningen har man god kunskap om hur det går för barn som placerats och som flyttas runt, och det ser inte ljust ut på gruppnivå. Socialstyrelsens egen sammanställning visar bland annat att barnen som flyttats runt på det här sättet generellt har sämre skolresultat, och att ju fler placeringar man haft desto högre risk för låga betyg. Enligt Pehr Granqvist får det konsekvenser på i princip alla delar av livet.
– Svenska data på familjehemsplacerade barn visar på kraftigt förhöjd risk för psykiatriska problem, för att ta livet av sig, för att hoppa av skolan, för att bli förälder i tonåren, för att bli kriminell och för att bli bidragstagare.
Finns det lägen där det hade varit bättre för barnet att vara kvar i sin ursprungsfamilj, med stöd, än att placeras?
– Ja, jag skulle säga att det finns många sådana fall. För att det ska vara möjligt behöver man sätta in resurser som kan hjälpa barnen i sina familjer. Man vet att föräldrar kan förändra sin lyhördhet och sitt samspel med barnet om de får hjälp. Det finns bra metoder för det som har utvärderats grundligt och har stabilt goda resultat inom forskningen. Men de sätts i princip aldrig in av svensk socialtjänst.
Varför då?
– Jag tror det handlar om att man inte anser sig ha rätt kompetens för att genomföra metoderna, och inte anser sig ha resurser att utbilda personalen. Men de pengar man spenderar på den typen av förebyggande insatser har man tillbaka många gånger om i andra änden, om man kan minska risken för familjehemsplaceringar och allvarliga skador i barns utveckling. Jag har stött på många föräldrar som desperat försöker få hjälp av socialtjänsten när saker inte fungerar i livet. De får ingen hjälp överhuvudtaget förrän det är för sent, och då blir barnet placerat istället.
Naturligtvis finns det fall där barn behöver tas ifrån sin hemmiljö och rör det sig om allvarlig vanvård eller misshandel kan det vara oundvikligt, framhåller Granqvist. Det handlar inte heller om att biologiska föräldrar skulle vara att föredra, utan just om kontinuitet och trygghet. Att separationer ska undvikas i möjligaste mån.
– Ta ett fall som ”Lilla hjärtat”. Sverige har ju en väldigt egensinnig lagstiftning som innebär att biologiska föräldrar har rätten att få tillbaka sina barn om föräldrarnas situation förbättras efter att placeringen har skett. Den centrala principen här är att det inte ska handla om föräldrars rätt, utan om barns rätt till kontinuitet i omvårdnaden. Där misslyckas samhället, och det tillåts bara fortgå.
Bättre stöd till familjehem
I Socialstyrelsens rapport drar man slutsatsen att stabiliteten för placerade barn behöver öka och att man bland annat behöver bli bättre på att ge stöd till såväl de placerade barnen som till familjehem.
– Socialstyrelsen har sedan länge arbetat för att öka långsiktigheten för placerade barn. Nyligen har Socialstyrelsen exempelvis fått ett uppdrag att förstärka stödet till kommunerna när det gäller rekrytering av och förbättrat stöd till familjehem. Kartläggningen och resultaten som presenterats kan ligga till grund för fortsatt arbete, liksom för ytterligare studier och insatser för att öka tryggheten för placerade barn, säger Annika Öquist, enhetschef på Socialstyrelsen i ett pressmeddelande.
LÄS MER:Nu vill Melinda få fler att våga ta sig an de utsatta barnen
