Jag har åtminstone sedan tonåren vid flera tillfällen försökt att läsa Dantes "Den gudomliga komedin", men jag stupar alltid på den första strofen i den första sången (Till mitten hunnen på vår levnads vandring…). Jag kommer alltså aldrig längre än strax bortom förordet, som är skrivet av Olof Lagercrantz (förstås). Boken handlar om en manlig medelålderskris, något som jag har föraktat så länge jag kan minnas. Lösningen på krisen är ett gudomligt ingripande (jag har bläddrat igenom 400 sidor och tjuvläst sista sången). Så patetiskt.
Alldeles innan jul åt jag lunch med en jämnårig kollega i London. Han gav mig en bok som han undrade om jag ville läsa över helgerna och som han sedan skulle vilja diskutera med mig på det nya året, över en öl efter en springtur (han har alltsedan han uppmätte förhöjda kolesterolvärden på sig själv sprungit – han springer varje dag och börjar se lite tärd ut, men kolesterolvärdena har normaliserats). Boken heter "Midlife – a Philosophical Guide" och är skriven av en filosof (just så) vid namn Kieran Setiya, verksam vid Massachusetts Institute of Technology i Boston. Nu har jag läst den. Och jag som mådde så bra innan.
Nu vet jag att ens välbefinnande under livet kan liknas vid en U-formad kurva vars botten infaller vid 46 års ålder, det vill säga exakt min ålder. När man är ung överskattar man sina möjligheter i livet och oroar sig föga. Ju närmare 46 man kommer desto dystrare ter sig ens framtidsutsikter. Man har vad man har och har stängt fler dörrar än man har öppnat. Man har inte åstadkommit några stordåd och kommer sannolikt inte att göra det heller; ens liv blir alltmer inskränkt och begränsat för var dag som går.
De som överlever denna insikt, på botten av den U-formade kurvan, och når upp i högre åldrar blir positivt överraskade över att de trots allt har klarat sig så långt. Då ökar välbefinnandet igen, trots att de faktiska omständigheterna är minst lika eländiga som tidigare, och trots att kroppen står i stadigt förfall och att livet rinner ur en som sanden i ett timglas.
Gubbarna Schopenhauer (att leva är att lida), Sartre (livet är en serie förluster) och Faulkner (mellan smärta och ingenting väljer jag smärta) avhandlas, tillsammans med några av buddhismens ädla sanningar (livet är lidande, orsaken till detta lidande är begär och om man slutar att begära blir allting bra; ungefär så, om jag har fattat det hela rätt).
Sedan kommer lösningarna på hur man skall hantera dessa livsvisdomar. De kan sammanfattas som följer: lev i nuet och tänk inte så mycket. Det var ju exakt det jag gjorde innan jag läste boken. Nu sitter jag här och grubblar, denna beckmörka och snölösa skitvinter. Varför gjorde min kollega i London detta mot mig? Delad medelålderskris är dubbel medelålderskris, det vet ju alla: se bara på Killinggänget!
Kort sagt, om du inte redan befinner dig i en fulminant medelålderskris, läs inte denna bok – det är farligt. Och om du befinner dig i en fulminant medelålderskris, då skall du, enligt författaren, inte heller läsa boken, utan fokusera på nuet och sluta gråta över spilld mjölk. (Om du har en depression, vill jag lägga till, sök sjukvård.) Vilken bedrift: att ha skrivit boken som ingen bör läsa. På sätt och vis känner jag nu, att jag kanske har skrivit krönikan som ingen bör läsa. Fast har du kommit så här långt är det för sent och därmed inget att gräma sig över.
