Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Jag känner mig bättre i kroppen nu, trots alla strapatser med hård medicinering och cellgifter", säger Nicolai Fredriksson, som är friskförklarad från sin cancer och nu ser fram emot en ny handbollssäsong. Bild: Clas-Göran Sandblom

Nicolai har äntligen fått grönt ljus efter cancerbehandlingen

Fem år har gått sedan senaste behandlingen. Därför har Nicolai Fredriksson äntligen friskförklarats. Signalen har slagit om till grönt. Han är redo för livet och handbollen igen.
– Varje dag de här åren tänkte jag på döden, säger han.
Men en sorg finns där. Pappan avled i fjol, just i cancer, inför sin 60-årsdag.

Handboll har alltid varit en stor del av Nicolais liv, han var med och drog igång ett lag i Vårgårda.

– Som tolvåring gick jag sedan till Alingsås och spelade där i fem, sex år. Men jag saknade både talang och tillräckligt med motivation för att bli riktigt bra.

Nicolai var också med och startade IK Sörhaga.

– Vi gick upp från fyran till tvåan.

Snärtiga skott

Nicolai är 185 centimeter och smal. Sina snärtiga skott levererar han numera i IK Celtic i division III.

– Jag grötar aldrig i mitten, men är hyfsat snabb, bra på kontringar och att skjuta mer med handleden än med axeln. Det blir inte lika hårt, men mera träffsäkert, förklarar han.

Smärtorna från cancern kom när Nicolai hjälpte till på den gård som hans pappa hade köpt och höll på att rusta upp.

– Varje natt fick jag superont både i magen och i ryggen. Det var hopplöst att somna. Min pappa hade behandlats mycket av en osteopat. Hans smärtor liknande mina. Därför trodde jag det var något med mina kotor. Jag kollades med ultraljud och annat.

Misstankarna om att det var cancer resulterade i en biopsi då körtlar togs från hans ljumskar och armhålan för analys.

– Två veckor senare öppnades magen. Större vävnader togs ut, det var en stor undersökning, säger Nicolai och visar upp ett rejält ärr ovanför naveln.

Elakartad cancer

Beskedet: han bar på en elakartad cancer – Hodgkins lymfom.

– Misstanken hade funnits där men det var svårt ta in beskedet, säger Nicolai.

Samtidigt kände han någon form av lättnad.

– Under hela den hösten hade jag haft så himla ont att jag bara lyckades sova ett par timmar varje natt. Hela vardagen blev helt knas. Jag var lärarvikarie men lyckades inte jobba med någon reda. Om jag klarade att arbeta i två dagar tvingades jag sedan vara hemma i tre.

Strålbehandlingen pågick i ett halvår, krafterna tynade och han blev ett ytterst osäkert kort i vikariepoolen.

– Jag fick allt färre bokningar och hade ett jobb, på papperet, men arbetsförmedlingen kunde inte avgöra om jag verkligen var arbetslös.

Nicolai var deppig och ledsen.

– Men mitt fokus var att ta mig igenom alla svårigheter. Det var en tung period, men jag hade ett klart mål. Fast jag ville veta så lite som möjligt om min sjukdom. Jag ville bara bli av med cancern och undvek att läsa om den för då skulle jag bara hitta alla dåliga exempel

”Kroppen var helt förstörd”

Han tycker nästan att det var tyngre efteråt då han skulle börja leva som när han var frisk.

– Kroppen var helt förstörd av de stora mängderna med cellgifter. Behandlingen gjorde att jag hade åldrats mycket snabbare än vad jag borde. Typ från 24 till 34 på ett år. Efter träningarna behöver jag mycket längre tid för återhämtning.

En ny smäll kom året efter.

– Då hade pappa fått cancer i magen, med stor spridning. Han var mycket mer positiv att ta sig igenom det som väntade. Hans prognos var dålig men han körde på. Trots att han inte borde orkat så klarade han jobbet på gården. Det är inte bevisat att varken hans eller min cancer är ärftlig, förklarar Nicolai vars pappa gick bort i september förra året.

Allmänt förknippas cancer med döden.

– Det satte sig såpass mycket i huvudet att jag identifierade mig med cancer, man måste hela tiden anpassa sig till den. I Alingsås där alla känner alla och många visste att jag spelade handboll var jag "han som har cancer". Alla visste vem jag var.

Om han var ute och tog en öl ville folk han knappt kände komma fram för att prata.

– De blev ledsna för min skull, som om vi var nära polare. Konstigt, tycker jag. Om man vet med sig att sådant är jobbigt, så tycker jag att man kan nöja sig med att bara heja.

Uppdaterad på psykisk ohälsa

Nicolai är numera också uppdaterad på psykisk ohälsa.

– När jag ser tillbaka tror jag att jag kan ha haft sådana problem redan från tonåren, jag hamnade i en djup depression. Jag ville komma igång med livet, men min kropp ville inte. Jag blev utmattad av att träffa människor.

– Men nu känns allt mycket bättre. Jag är nöjd med livet och försöker vara en så bra människa som jag kan bli. Om jag med min berättelse kan hjälpa någon som mår dåligt, så känns det givande för mig.

Nicolai Fredriksson

Ålder: 28 år.

Bor: Göteborg.

Gör: Studerar till socionom. ”När jag var sjuk kom jag i kontakt mycket med sjukvården och Försäkringskassan. Jag märkte vad som inte funkar och jag kanske kan förändra något.”

Familj: Mamma Miriam, 57, bröderna Nathanael, 37, Thomas, 35, Emil, 33 och Patrik, 30. Pappa Per-Arne skulle ha fyllt 60 i juni.

Intressen: Sport. ”Perfekt nu när allsvenskan och hockeyn är igång.”

Skjuter gärna upp: "Tentorna väntar jag gärna med till näst sista dagen".

Bakgrundsbild på mobilen: Min katt Rufus.

Hodgkins lymfom

Hodgkins lymfom är en cancer i lymfsystemet. Denna typ av lymfom beskrevs först av Thomas Hodgkin 1832 och drabbar främst personer i 20-30-årsåldern och de över 50 år. Den här cancerformen är vanligare hos män än hos kvinnor.

Orsakerna till sjukdomen är inte helt klarlagda, men några riskfaktorer har visat sig vara försvagat immunförsvar, vissa virus och bakterier, reumatisk sjukdom samt viss ärftlighet.

Källa: Wikipedia

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.