Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Mångsysslaren Natalie Gerami brinner för att göra skillnad. Just nu jobbar hon på sin tredje bok, som handlar om en mor och son som båda två blivit utsatta för barnsexhandel. ”Jag föreläser också kopplat till mina tidigare böcker. Det är otroligt givande och det känns roligt att det finns ett allmänintresse”, säger hon. Bild: Pernilla Wahlman
Mångsysslaren Natalie Gerami brinner för att göra skillnad. Just nu jobbar hon på sin tredje bok, som handlar om en mor och son som båda två blivit utsatta för barnsexhandel. ”Jag föreläser också kopplat till mina tidigare böcker. Det är otroligt givande och det känns roligt att det finns ett allmänintresse”, säger hon. Bild: Pernilla Wahlman

Natalie förverkligade drömmen om att hjälpa andra människor

Som barn använde Natalie Gerami sina sparpengar till att köpa regnskog och hon drömde om att åka på uppdrag för Läkare utan gränser. När drömmen så småningom blev sann tog den Natalie till Sudan där hon insåg ”jag kommer inte att kunna rädda världen, men kan jag bara hjälpa någon så är det värt allt”.

Hon var i femtonårsåldern när hon första gången hörde talas om hjälporganisationen Läkare utan gränser. Vid middagsbordet en dag sa hennes pappa ”Natalie, du som är så intresserad av mänskliga rättigheter och att bidra, det här är en bra organisation”.

– Han sa det i förbigående men det satte sig hos mig, konstaterar Natalie Gerami.

Viljan att göra gott i kombination med ett stort reseintresse gjorde att Natalie började drömma om att en dag åka på uppdrag för Läkare utan gränser. Och efter att först ha arbetat en tid som expeditionsledare i bland annat Indien och på Svalbard gick så drömmen i uppfyllelse; 2007 erbjöds hon en tjänst som logistiker i Sudan.

– Det var otroligt starkt att komma dit. Jag hade rest i utsatta områden tidigare men inte i efterkrigstid på det sättet.

Bild: Pernilla Wahlman
Bild: Pernilla Wahlman

Natalie, som växte upp i Kållered, beskriver hur hon åkte till Sudan med känslan ”nu ska jag försöka göra skillnad på riktigt” men arbetet blev svårare än hon föreställt sig.

– All personal var män i min pappas ålder. Jag hade ett stort ansvar som vanligtvis män har och det blev en otrolig krock. Jag var inte välkommen. Det är inte så att kvinnan är mindre värd där, hon har bara ett annat ansvarsområde. Mannen är den som jobbar och jag var inne på männens område…

Vann respekt till sist

Efter en kort paus lägger Natalie till:

– Fast det utvecklade mig mycket, för resten av livet, och så småningom började de respektera mig.

Som logistiker var det Natalies jobb att exempelvis ta reda på var det gick att färdas tryggt.

– Landsbygden var på sina ställen pudrad av minor. Det gällde att ha en god relation med de lokala och kommunicera med dem.

Bild: Pernilla Wahlman
Bild: Pernilla Wahlman

Vidare berättar Natalie att något av det viktigaste hon var med om i Sudan var en massvaccinationskampanj där 50 000 barn skulle vaccineras mot mässlingen. Mitt i allt utbröt dock oroligheter mellan två stammar och man tvingades evakuera.

– Men vi utbildade lokalbefolkningen och de lyckades vaccinera alla 50 000! Det är vad biståndsarbete måste handla om; hjälp till självhjälp.

Läkare utan gränser

Utöver logistikeruppgifterna assisterade Natalie även på Läkare utan gränsers sjukhus.

– Vi kom i kontakt med väldigt många barn och det drabbade mig absolut hårdast, säger hon. Vi såg så mycket död och lidande. Jag minns framför allt ett barn som blivit brännskadat. Jag stod med barnet i famnen, vi var inte i närheten av vårt sjukhus då, och ingen ville ta emot det…

Natalie tystnar ett ögonblick innan hon fortsätter:

– Ibland kunde jag känna ”vad gör jag här?”. Att se all korruption och de orättvisor som fanns var otroligt nedtryckande och jag hade en period då jag reagerade genom att stänga av. Fast när jag började tänka ”jag kommer inte att kunna rädda världen, men kan jag bara hjälpa någon så är det tillräckligt bra” kom engagemanget och orken tillbaka.

Skadad handled satte stopp

Efter ett knappt år i Sudan blev Natalie tvungen att lämna på grund av en skadad handled. Men några år senare erbjöds hon, via organisationerna World´s Children’s Prize och ECPAT, ett nytt utlandsuppdrag som bestod i att utbilda barn om barnsexhandel och barns rättigheter.

– Jag jobbade med det i två år i flera olika länder, bland annat i Afrika, berättar Natalie. I början kände jag ”jag åker hem”. Det var så grymt. Jag träffade barn som aldrig haft någon vuxen som lyssnat på dem, och skammen i att känna ”jag orkar inte höra mer”… En tolvårig flicka berättade om hemska upplevelser och jag sa ”jag vet inte vad jag ska göra med det här förtroendet”. Hon svarade ”du ska skriva”. De här barnen var som små vuxna.

Natalie har hittills gett ut två böcker och en tredje är på gång. Bild: Pernilla Wahlman
Natalie har hittills gett ut två böcker och en tredje är på gång. Bild: Pernilla Wahlman

2015 släpptes Natalies bok ”Tysta rop – barns berättelser om sexhandel” – innan dess hade hon skrivit ”Uppdrag Sudan, min tid med Läkare utan gränser”.

– Jag träffade hundratals barn under åren då jag arbetade för WCP och ECPAT, fyra av dem berättar jag om i Tysta rop. Det är en mörk bok men tre av barnen lever i dag värdiga liv. Det finns hopp, de flesta barn jag träffade har blivit hjälpta – det var för att visa det som jag skrev boken. Orkar vi lyssna och ta till oss så kan vi göra skillnad.

Bor numera i Gävle

I dag bor Natalie i maken Mattias hemstad Gävle. Hon konstaterar att det blev svårt, när hon bildade familj, att resa som tidigare.

– Just nu är jag föräldraledig och jobbar annars på Gävle Hamn. Men i framtiden, när barnen är äldre, vill jag absolut tillbaka till att arbeta inom bistånd – det är där mitt hjärta finns.

Natalie Gerami

Ålder: 41 år.

Bor: Gävle.

Familj: Maken Mattias och barnen Emilia, Teodor och Matilda.

Gör: Marknads- och kommunikationschef på Gävle Hamn, författare och föreläsare.

Intressen: Naturen, friluftsliv, människor.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.