Jag och min fyraåriga dotter rör oss fram genom damernas omklädningsrum. Vi går nakna, hand i hand, med en varsin handduk under armen. Vi är på väg till duscharna.
För henne är det just vad det är. En transport och en nödvändig aktivitet för att få hoppa i bassängen som väntar bakom nästa dörr.
För mig är det lite av en manifestation.
Min nakna kropp är för evigt märkt av att hon legat där. Att jag burit henne, fött henne och ammat henne.
Min kropp hade förmågan att göra allt det där. Och för det känner jag nästan en skyldighet att inte dölja eller skämmas för den.
Runt om oss duschar unga tjejer med bikinis och baddräkter. Det är som om vi och en äldre dam i andra änden av rummet befinner oss i ett eget parallellt universum när vi står och tvålar in oss enligt badhusets uppmaningar.
Vi är de udda fåglarna här, och hade jag inte haft barn hade jag förmodligen inte brytt mig. Jag är i regel för den fria viljan. Men nu undrar jag hur min dotter ska få se hur olika kroppar kan se ut, om inte jag kan visa min.
”Varför gör dom MIG till ett naket freak?” frågar sig en kollega när han kommit tillbaka till redaktionen efter sitt gympass på lunchen.
Han syftar på de manliga gymbesökarna som dagligen står och duschar bredvid honom i kalsonger. Efteråt, berättar han, gör de ett snabbt byte till ett par torra innan de blöta hängs upp på tork, glöms kvar och bildar små klädstreck i duschrummet.
Synen är relativt ny men inte ovanlig.
En annan kollega lutar sig in samtalet. Han var nyligen på ett badhus tillsammans med en vän där han upptäckte hur en lång kö av unga killar hade bildats utanför det enda slutna duschbås som fanns att tillgå. Min kollega som passerat 50 år stegade triumferande förbi och ställde sig intill i den öppna duschen, glad att slippa stå i kö.
Något har hänt sedan jag var barn
Innan jag skaffade barn vistades jag varken i badhusens eller gymanläggningarnas allmänna duschutrymmen särskilt ofta. Men nu gör jag det. Och något verkar ha hänt i det där glappet mellan tiden då jag själv var barn, och nu.
Det hade såklart varit naivt att tro att alla glatt slängde av sig kläderna när jag gick i skolan. Men för de flesta av oss var nakenheten en ickefråga. Vi hade inte så mycket val.
I arbetet med den här reportageserien har jag gjort över 50 intervjuer. Jag har pratat med skolungdomar, äldre, idrottslärare, rektorer, badhuspersonal, beteendevetare och forskare. För jag ville ta reda på vad som hände i det där glappet. Eller, låt oss säga, de senaste femton åren.
En samhällsförändring
För någon exakt tidpunkt för när vi svenskar började dölja vår nakenhet inför varandra finns förstås inte.
Men klart är att en samhällsförändring har ägt rum, att frågan är laddad och att det finns olika läger som argumenterar för det ena eller det andra förfarandet.
Jag har intervjuat rektorer som skickar brev hem till föräldrar där man vädjar om att eleverna ska duscha efter idrotten, men också med eleverna om varför de inte gör det.
Jag har också försökt borra djupare i det paradoxala att vi på samma gång visar mer hud än någonsin tidigare. På sociala medier och i olika forum där vi själva äger vår nakenhet. På röda mattan trendar nakenklänningar hos skådespelare, influencers och artister som utstrålar att de tagit makten över sina kroppar.
I reportageserien Min nakna kropp utforskar GP hur den svenska nakenheten gick från fri och okomplicerad till skamfylld och krånglig. I den första delen kollar vi på hur de nakna kropparna byggs bort från badhusen.
