Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: Något mer värmande får man leta efter

En regnig höstdag slog sig Tomas Sjödin ner i tv-fåtöljen och tittade på en dokumentär om en man som tidigt i livet blev blind, men som ändå alltid behöll sin livsgnista. ”Jag har sett den många gånger, det är tjugoåtta minuter hopp och framtidstro”, skriver Sjödin i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hösten gör sig påmind i Säve och en dag när det regnar på tvären borrar jag ner mig i min fåtölj och ser om en gammal YLE-dokumentär, ”Makalöse Johan Venninen”. Jag har sett den många gånger och något mer värmande får man leta efter. Men det är mer än så, det är tjugoåtta minuter hopp och framtidstro. Trots att Venninen är helt blind har han – mer än de flesta – glimten i ögat. I mer än tjugo år har han bott och klarat sig ensam. Under dessa år har han byggt sig en egen värld långt ute i skogen. Här finns välbyggda hus, en trädgård och en gigantisk grotta, sprängd bit för bit av honom själv.

Venninen var bara nio år när han skadades av en hemmagjord sprängladdning och förlorade synen på det ena ögat. Han växte upp hos sin mormor under mycket fattiga omständigheter och fick tidvis tigga till brödfödan. Under återuppbyggandet av Rovaniemi kom han i kläm under en maskin, skadade huvudet ytterligare och blev helt blind.

Men mörkret fick aldrig makt över mannen. I stället utvecklades han till en skicklig sprängare, byggare och trädgårdsmästare. Framför allt mognade han till en människa som förvisso lever ensam, men inte för sig själv. Hans stilla liv och kärlek till jorden och kommande släkten är ett tungt inlägg i miljödebatten.

Mest anmärkningsvärt av allt är blomhavet på hans klippterrass. För mer än tjugo meter ovanför huset har han anlagt en trädgård. Han når den genom att klättra på en egenhändigt byggd stege, inborrad i berget. För att få upp jord till odlingarna använder han en ålderdomlig men genial vinsch. När journalisten i filmen frågar vem som har byggt den åt honom svarade Johan Venninen att han gjort det själv, och tillägger: ”Annars får man det inte som man vill ha det”.

Tillfrågad om varför i hela världen man anlägger en trädgård däruppe svarar han att han gör det för skojs skull och för att slippa sorkar. ”För skojs skull”. Inte för att få eller vinna något, utan bara för att det är roligt. I klippträdgården odlar han i stort sett bara blommor. Att han själv aldrig kommer att kunna se de blommor han planterar verkar inte ta bort ett uns av hans glädje. De växer där som ”ögonfröjd åt eftervärlden” som han uttrycker det.

Med de orden har Venninen sagt något viktigt om glädjen också i våra liv. Den vinns inte när man främst väljer det som gynnar det egna livet och det man är mitt uppe i just nu. Grundtanken är att någon kommer efter oss, att våra liv lämnar spår. Att jorden vi bor och bebygger är ett lån och därmed inget man egentligen kan äga. Den inre hållning som driver en människa att så frön till en blomsterprakt åt efterkommande har framtiden för sig. Och den är en av nycklarna till ett vackert liv. För ingenting, absolut ingenting av det som gjorts av kärlek till andra har skett förgäves. Vi kanske inte själva får se det, men en dag slår det ut i blom.