Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Janne Jidsten var bara 15 år när han började spela i dansbandet Pollux. Sedan följde en rad år i dansbandssvängen. Men nu har han lämnat det livet bakom sig. Kyrkan kom successivt att ta en allt större plats i hans liv och under en lovsångskväll blev han frälst. Nu jobbar han som musiker i Björkekärrs församling. Bild: Mathias Pernheim

När Janne fann frälsningen lämnade han dansbandslivet

Janne Jidsten visade tidigt tecken på musikalisk begåvning. Som tonåring blev han en av landets yngsta dansbandsmusiker. Karriären följdes av turnéliv med sena nätter på stadshotell och danspalats. Men så blev han frälst och lämnade turnélivet. I dag är han musiker och körledare i Svenska kyrkan.

Musikaliskt underbarn vill Janne Jidsten inte kalla sig. Han skruvar på sig åt epitetet men erkänner att han hade lätt för sig och spelade på gehör redan som liten. Men framför allt tyckte han att det var roligt och musiken gav honom en kick.

– Jag älskade dansband redan som liten. Det var det mina föräldrar lyssnade på. Det och Easy listening. Sedan gillade jag Nils Dacke spelar partyorgel, det var Ebbe Nilsson från Sten & Stanley som producerade hits på hammondorgel och som jag älskade att lyssna på.

Spelade på gehör

Då var han fem år. Året därpå fick han sin första elorgel och lyckan var gjord.

– Då satt jag med Nils Dacke på skivspelaren och plockade ut låtar på gehör. I samma veva började jag i elorgelskola och där var jag jätteyngst, det var typ jag och några äldre damer och herrar.

När han var i tioårsåldern tävlade han i SM i elorgel och framförde då "Bedårande sommarvals".

– Du skulle ha sett de andras orglar. De var stora som rymdskepp, haha. Jag gick inte vidare.

Janne Jidsten har bytt dansbandsställena mot Björkekärrs kyrka i Göteborg. Bild: Mathias Pernheim

Vi träffas i församlingshemmet i Björkekärrs kyrka i Göteborg. Svenska kyrkan är i dag Jannes arbetsplats efter en karriär som dansbandstrummis och studier på Musikhögskolan i Göteborg. Vi återkommer till livet på stadshotell och danspalats senare och fortsätter i stället att prata om Jannes uppväxt och musikaliska influenser. Han växte upp i stadsdelen Strömslund i Trollhättan.

– På fel sida älven, som Peter LeMarc sjunger i låten "Little Willie John". I samma textrad sjunger han om en nedlagd mjölkbutik och i den jobbade min mormor.

Hjälpte fröken på morgonsamlingarna

Uppväxten var trygg. Mamma arbetade på försäkringsbolaget Skandia och pappa var busschaufför, sedermera bussreparatör. Att öva skalor har aldrig varit hans grej. Men det gick bra ändå. I småskolan kompade han fröken till psalmen "Morgon mellan fjällen" under morgonsamlingarna.

– Vi var nog den sista klassen i hela Sverige som sjöng den.

Janne beskriver sig som lillgammal under uppväxten. En klassens clown som spelade och sjöng på ålderdomshem och som hade samma musiksmak som sina äldre släktingar.

– Jag har alltid gillat äldre människor. Vi bodde i samma hus som min mormor när jag var liten. Jag hängde alltid med henne och gick aldrig på dagis.

Dansbandstrummis som 15-åring

I tonåren var han på en konsert med det brittiska bandet Level 42 och förstod då plötsligt grejen med populärmusik. Men vurmen för dansbandsmusik har han behållit och det var den som ledde in honom på en bana som dansbandsmusiker under 1980 och 90-talen. Han var bara 15 år när han fattade trumpinnarna i dansbandet Pollux.

– Egentligen var jag alldeles för ung men mina föräldrar litade på mig och grabbarna i bandet och lät mig vara med. Vi spelade oftast på helgerna men jag fick aldrig vara med när de andra festade. Killarna var som mina extrabröder och tog hand om mig. Det var en bra skola. Jag lärde mig att ta ansvar.

När han var 19 tog dansbandskarriären ny fart. Då hade han gått ut musikgymnasiet i Uddevalla och fick jobb som trummis i dansbandet Zick Zack.

– Det var en helt annan värld. Varje vecka spelade vi från onsdag till lördag och kom hem söndag morgon. Jag var ung men var inte den som röjde för det. Men man såg ju ett och annat. Det var som i filmen Black Jack med otrohetsaffärer bland vissa. Det är ett kringflackande liv och det blir många tillfällen. Men det är mer en livsstil och har inget med musikstilen att göra. Själv har jag alltid varit blyg när det gäller tjejer så jag låg lågt.

Religiös bakgrund

Janne kommer från en miljö där mångas hjärtan klappat i takt med Jesu ord och där förhållandet till Gud varit otvunget. Hans mormor var aktiv i Svenska kyrkan och hans mamma är döpt i pingstkyrkan. Själv har han alltid haft en barnatro, men också varit en sökare. Frälsningen kom inte som en blixt från klar himmel. Det var snarare en trestegsraket där en sak ledde till en annan, förklarar han. Det tog sin tid. Första steget tog han i samband med sin mormors begravning.

– Vi sjöng "De ska gå till den heliga staden" och jag grät, men de var sköna tårar. De bara kom. Jag blev väldigt berörd. Det var något som hände inom mig.

Nästa steg var i samband med att han gick en musikutbildning på Ljungskile folkhögskola. Där träffade han sin hustru Christine, som också var en sökare, och de började gå till kyrkan tillsammans.

– Det var som att jag hörde någon säga till mig att nattvarden var för mig också. Och så grät jag igen.

Janne Jidsten tar i för full hals i kyrkan. Bild: Mathias Pernheim

Kyrkan kom att ta en allt större plats i hans liv och under en lovsångskväll föll allt på plats.

– Jag blev frälst. Efter det blev jag aktiv i den kyrkan. Jag var nog ganska jobbig. Var är ungdomarna? Jag ville leda lovsång och allt skulle gå snabbt. Jag känner mig besläktad med Petrus på det sättet. Jag är en ganska orolig själ. Saker och ting ska hända helst i går. Jesus har nog mycket tålamod med mig.

Tron har burit honom genom prövningar i livet. Han har upplevt sjukdom och hans hustru, som också är musiker, har kämpat mot flera diagnoser.

Mycket kretsar kring musik

Mycket i hans liv handlar om musik och kyrklig verksamhet. Nu känner han att han verkar i vad som för honom är rätt sammanhang. Men ingen skugga över dansbandsvärlden. Tvärtom. Vurmen för dansband har han kvar. Det handlar mer om att ha hittat rätt i sig själv och i tron. Han berättar om en händelse under gymnasietiden som han inte glömmer i första taget. En skolkamrat som var på glid bytte plötsligt livsstil.

– Han berättade att han blivit frälst och att han skulle skänka bort sin skinnjacka. Är han inte klok tänkte jag. Den var dyr. Men sedan förstod jag att han hade snott den och att han ville göra rätt för sig. I dag förstår jag den känslan.

Jan Jidsten

Ålder: 48 år.

Bor: Stenkullen, strax utanför Lerum.

Familj: Gift med Christine.

Gör: Musiker i Björkekärrs församling i Göteborg.

Intressen: Matlagning, film.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.