Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt
Tomas Sjödin, präst och krönikör. Bild: Jonas Lindstedt

Tomas Sjödin: När jag blir pensionär ska jag ägna mig åt att välsigna

När pastor Tomas Sjödin om ett antal år går i pension tänker han ägna mycket av sin tid åt att välsigna människor. ”Inte förhöra mig om deras religiositet, inte avkräva dem svar på komplicerade frågor, bara möta dem där deras liv befinner sig just då och fråga om jag å Guds vägnar får uttala välsignelsen över deras liv, sorger, glädjeämnen och kärlekar. Jag tror inte att jag kan tänka mig en vackrare syssla”, skriver han i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I går höll jag i begravningen av min fine svärfar. Snön låg tung, solen sken och det var gnistrande kallt när vi sänkte kistan i den västgötska jord ur vilken han kommit. Det skulle finnas mycket vackert att säga om honom och om dagen, men det som slog mig var att det finns ett ögonblick i gudstjänster, begravningar och vigslar som alltid berör mig, nästan mer än något annat. Det är när man får uttala välsignelsen över de närvarande. Urgamla ord som stått sig väl genom de mest skiftande tider och som känns mer behövda nu än någonsin. De finns i flera varianter, jag brukar använda den här:

Herren välsignar dig och bevarar dig

Herren låter sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig

Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig frid

Jag tillhör de som tror att även det religiösa språket hela tiden behöver förnyas för att kunna tjäna sin tid, men också att somligt står sig. Som dessa förunderligt tidlösa rader. Ordet välsigna betyder ungefär ”att teckna eller önska välgång”. Det låter som ett vårregn, som frisk luft, som dagg.

En bok jag både läst om och lyssnat om, som ljudbok, i höst är Marilynne Robinsons "Gilead". Jag räknar den som min absoluta favoritbok, alla kategorier. Hela boken är ett enda långt brev från en nu åldrad präst till den son han fått på gamla dagar och som nu hunnit bli sju år. Boken är från pärm till pärm en varsam skildring av vad det är att vara människa. Den är så pass stillastående att de som önskar att det skall hända något rafflande i en bok storknar eller somnar. Den är mer en stämning än ett skeende. Det vackra ordet välsignelse kommer tillbaka många gånger. Ett av de talesätt som vandrat från generation till generation i prästfamiljen är, ”jag vet att det någonstans i detta finns en välsignelse”. Så sa de när det som inte fick hända ändå skedde och så sa de i största allmänhet vid vardagens missräkningar. Jag uppfattar det inte som ett försök att vara positiv, inte heller som ett sätt att på någon neurotisk vänster få allt till att vara Guds vilja, bara som ett sätt att säga att innerst i svärtan kan det hända att det löper en glänsande tråd, en välsignelse som man missar om man släpper hoppet i förtid.

Jag tänker på det när vi igen och igen inser att det tillstånd världen befinner sig i är långt ifrån över, att vi måste stå ut och hålla ut ett tag till. Mer än så, jag tror att det också i detta finns välsignelser att hämta. Vi får påminna varandra när det känns långt till vändningen.

Finge jag göra vad jag ville när jag blir pensionär så tror jag att jag vill ägna min tid åt att gå omkring och välsigna människor. Inte förhöra mig om deras religiositet, inte avkräva dem svar på komplicerade frågor, bara möta dem där deras liv befinner sig just då och fråga om jag å Guds vägnar får uttala välsignelsen över deras liv, sorger, glädjeämnen och kärlekar. Jag tror inte att jag kan tänka mig en vackrare syssla.