Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Moa Överfjord är medlemsträffsansvarig för Ung Cancer i Södra Bohuslän. ”Det har gått lite trögt med träffarna – jag vet inte om det är för att folk inte känner till att de finns – och i och med corona har vi behövt pausa. Men jag vill att alla som är i behov av stöd ska veta att jag finns här, det finns en plats att gå till, de är inte ensamma”, säger hon. Bild: Anna Edlund

Mormors död fick Moa att engagera sig i Ung Cancer

Cancern tog hennes mormor, men morfar överlevde. Moa Överfjord hade just börjat gymnasiet när sjukdomen hon endast förknippat med mörker och död ruskade om tillvaron. I dag engagerar hon sig inom organisationen Ung Cancer.

Hon följde med på alla sjukhusbesök, alla behandlingar. När Moa Överfjords morfar strålbehandlades satt Moa i väntrummet och skötte skolarbetet på datorn. Hösten 2013, då allt började och hennes morfar Rune diagnostiserades med hudcancer, visste Moa inte mycket om cancer.

– För mig betydde cancer bara död. Jag tror inte att jag just då fattade vad som hände. Men jag minns särskilt dagen innan julaftonen det året, då fick morfar sin sista behandling.

Med ett svagt leende lägger Moa till:

– Jag var jättenära både morfar och mormor. De var som mina extraföräldrar. Jag har aldrig riktigt haft någon kontakt med min pappa – morfar tog den rollen. Han är helt fantastisk!

Mormor drabbad av leukemi

Innan Moa hunnit bearbeta oron och känslorna kring sin morfars sjukdomstid kom dock nästa chock. Även mormor Birgitta drabbades av cancer: leukemi.

– Mormor hade varit förkyld av och till hela hösten – då när morfar var sjuk. Till slut fick vi nästan tvinga henne till vårdcentralen. Hon var rädd. Hon kände på sig att det var något allvarligt.

Kort efter besöket på vårdcentralen ringde läkaren upp – ”packa väskan och åk till Uddevalla sjukhus direkt”. Moa fick beskedet av sin mamma.

– Mamma grät och jag tog genast rollen som den starke. En överlevnadsinstinkt kanske... Men sedan brast det för mig också och jag gick ut i skogen och skrek och slog på träd.

Bild: Anna Edlund
Bild: Anna Edlund

Moas mormor var sjuk i två år. Emellanåt fick hon komma hem på permission men resterande tid var hon inlagd.

– Jag åkte till sjukhuset var och varannan dag, berättar Moa. Jag låg i sängen med mormor och försökte peppa henne – ”det här klarar vi, nu ska du bli frisk”.

Hoppade av gymnasiet

I årskurs två hoppade Moa av gymnasiet för att på heltid kunna hjälpa sina morföräldrar.

– Men för mig fanns det inte på kartan att mormor skulle gå bort...

Sista gången Moa träffade sin mormor tog Birgitta Moa i handen och sa ”nu orkar jag inte mer, jag vill bara sova”.

– Jag var ensam med mormor och då brast det för mig. Det var första gången jag grät tror jag. Jag försökte hela tiden hålla känslorna inom mig och vara stark. Men att skriva och gå ut i skogen fungerade som terapi.

Moa funderar lite men fortsätter snart:

– Det var som att ingen såg mig på sjukhuset. Jag tänker att någon kanske borde ha sagt ifrån, jag var ju så pass ung – ”du behöver inte åka hit precis varje dag”. Men jag ångrar ingenting. Jag hade gjort det igen. Det enda jag ångrar är att jag inte var där när mormor gick bort. Jag hade lovat henne det.

Gick inte att få kontakt

De sista två månaderna klarade inte Moa av att vara på sjukhuset mer. Hennes mormor var då så sjuk i olika följdsjukdomar att det inte gick att få kontakt med henne.

– Det är tufft att tänka tillbaka... Jag har inte gjort det så mycket den senaste tiden. Fast jag har ändå släppt skulden nu, över att jag inte var där när mormor dog. Jag vet vad mormor gjorde. Hon ville inte att jag skulle se det. Och jag var ju där så mycket innan – hela dagarna satt jag på sjukhuset.

Bild: Anna Edlund
Bild: Anna Edlund

Återigen med ett svagt leende säger Moa:

– Jag försöker minnas mormor så som hon såg ut när hon var frisk. Jag tänker på de fina stunderna. Hemma har jag en minneshylla med saker jag förknippar med mormor – ett födelsedagskort hon gav mig, en liten gosedjurshund jag köpte till henne. Hon finns alltid med.

Saknade stöttning

När Moas morföräldrar blev sjuka saknade Moa stöttning. Det är en av orsakerna till att hon valt att sedan förra året engagera sig inom organisationen Ung Cancer.

– Jag vill ge det stöd jag inte fick. Ingen ung ska behöva gå igenom något sådant här ensam. Det är fruktansvärt. Tidigare trodde jag att Ung Cancer bara fanns till för unga som haft cancer, jag visste inte att det även var för oss närstående. Att till slut få träffa andra anhöriga betydde allt för mig – för första gången kände jag mig inte ensam.

I nästa andetag förklarar Moa att hon blev utbränd efter den svåra och stressande tiden.

– En dag orkade jag inte upp ur sängen. Efter mormors begravning i mars 2016 blev jag sjukskriven och det tog nog ett år att fatta att hon var borta. Men nu ska jag börja studera på halvtid, till lärarassistent. Jag ser fram emot det jättemycket. Det känns som om min framtid blev satt på paus, men nu äntligen är det min tur – min tur att vara glad.

Moa Överfjord

Ålder: 23 år.

Familj: Mamma, morfar, syster, systerdotter.

Bor: Henån, Orust.

Gör: Studerar, samt medlemsträffsansvarig Ung Cancer.

Intressen: Sjunger i kören Joyvoice, knyter makramé.

Ung Cancer

En ideell organisation för personer mellan 16 och 30 år som är berörda av cancer, som patienter eller som närstående. Ung Cancer är en religiöst och partipolitiskt obunden organisation och medlemskapet är gratis för cancerberörda. De har som uppgift att skapa mötesplatser, sprida information och att vara de ungas röst både på individ- och gruppnivå.

Ung Cancer grundades i december 2010 av Julia Mjörnstedt och Hanna Wekell. Organisationens genomslag kom då den 2011 lanserade kampanjen "Det är okej att känna". Mjörnstedt drabbades av tjocktarmscancer när hon var 21 år gammal.

Källa: Wikipedia

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.