Mohammad och Nadia skapade ett nytt liv i Sverige

Hon minns det vackra vädret och lättnaden över att äntligen vara i Sverige. När syriska Nadia Jarkas Selwaye klev av flygplanet på Landvetter för lite mer än fyra år sedan hade hon dessförinnan tillbringat mer än ett år ensam i Turkiet. Maken Mohammad Selwaye befann sig då redan i Sverige.

– Länge kändes allt hopplöst, säger Nadia. Men när jag till slut kom hit var jag väldigt taggad. Jag förstod direkt att språket var nyckeln som skulle öppna alla dörrar och min dröm var hela tiden att kunna fortsätta mina läkarstudier.

Nadia ler en aning när hon lägger till:

– Vår första promenad tillsammans i Sverige tog vi faktiskt just här.

Vi sitter i stadsparken i Borås. Vid sidan av Nadia lutar sig Mohammad tillbaka på den gröna parkbänken.

– I början var jag lite orolig, fortsätter Nadia. Kommer jag att kunna prata tillräckligt bra svenska? Men det gick! Vi fick barn under tiden jag läste SFI, fast jag tog inte mammaledigt utan fortsatte studera på distans. När jag kom in på universitetet för två år sedan började vår son på dagis.

– Nadia studerade svenska redan innan hon kom hit, flikar Mohammad in. Jag mejlade henne alla övningar jag fick i skolan.

I nästa andetag förklarar han att han själv blev tvungen att fly Syrien före Nadia.

– Jag skrev något på Facebook som inte var populärt. Jag fängslades därför av regimen två gånger.

Svårt beslut

På grund av de pågående läkarstudierna stannade Nadia i Syrien. Men när kriget blev värre bestämde hon sig till slut för att försöka lämna landet även hon.

– Det var ett svårt beslut att pausa mina studier. Jag hade bara ett år kvar. Det var också jobbigt att lämna mina föräldrar och syskon. Men jag ville vara med honom.

Hon ser på Mohammad samtidigt som hon fortsätter:

– I tre år hade vi distansförhållande, men det var inte offentligt att vi var ett par. Då hade jag fått problem.

Mohammad, som innan han kom till Sverige arbetade som grafisk designer, har även han kompletterat sina studier här och 2017 startade han och några vänner företaget Mpire Branding & Marknadsföringsbyrå.

– Förra året vann vi ett pris i en reklamtävling, berättar Mohammad med ett leende. Vi trodde inte alls att vi skulle vinna, men vi behövde priset. Det är svårt att starta företag utan kontakter.

Nadia ler även hon och konstaterar:

– Jag var säker på att de skulle vinna. Han har talang och öga för det där.

Vill hjälpa andra

Själv har Nadia länge drömt om att bli läkare.

– Jag gillar att hjälpa andra, säger hon. Att någon gång i livet kanske kunna rädda ett liv, det är min önskan – och när jag kom till Sverige blev jag ännu mer kär i yrket. Vi har jättemycket praktik och jobbar hand i hand med läkare och sjuksköterskor. Att få den här möjligheten... vi är väldigt tacksamma.

I Facebookgruppen Jag är 2015 har både Nadia och Mohammad berättat om hur livet i Sverige blev.

– Det pratas mycket om att många som kommer hit inte vill jobba, säger Mohammad. Säkert finns det en del som inte vill. Men jag har alltid velat studera och jobba, och min pappa som har en butik i Alingsås arbetar från fem på morgonen till tio på kvällen.

– Vi vill visa att alla inte är lika, fyller Nadia i. Jag blev själv både chockad och imponerad av att läsa alla positiva inlägg i Jag är 2015, skrivna av både invandrare och svenskar.

Vill inte behandlas annorlunda

Mohammad lutar sig fram och poängterar att han inte vill att någon ska tycka synd om dem.

– Vi vill vara som alla andra och inte behandlas annorlunda. Ja, jag blev fängslad två gånger i Syrien – men jag är stark. Jag tänker bara på framtiden nu.

Han ler och nickar mot Nadia när han lägger till:

– Hon är ännu starkare.

LÄS MER:Kriget satte inte stopp för Ramas studiedrömmar

Mohammad blir därefter allvarlig när han berättar om ett handskrivet brev som damp ned i postlådan tidigare i år – ”varför kom du hit?” – då Nadia medverkat i en artikel i Borås Tidning.

– Det stod också ”jag hatar er, lämna landet”, säger Nadia. Jag blev ledsen. Men jag vet att den som skrev brevet inte representerar Sverige. Jag träffar snälla svenskar varje dag. Jag tänker inte på det där längre.

Hon funderar lite innan hon fortsätter:

– Jag ville inte lämna mitt land och min familj, men allt har ett pris. När de bombar husen runt omkring dig ... Jag ville leva – jag ville inte dö. För de flesta är det inte ett val att lämna sitt land, man känner sig tvungen. Detta är hemma nu. Jag ser min framtid här. Här finns frihet och trygghet.

Lina Norman

livsstil@gp.se