Med blicken vänd mot skyn

Grusvägen ringlar brant uppåt och väl uppe på höjden är sikten fri åt alla håll och bortanför det höga staketet breder Landvetters landningsbanor ut sig. En smal stig leder till ett vindpinat litet träskjul nedsläppt mitt i doftande ljung, vildblommor och blåbärsris. Medan Johnny packar upp sina kameraprylar närmar sig ett flygplan snabbt i nordväst.

– Det är ett av Lufthansas som jag fotat många gånger, säger han och låter kameran vila i knät medan flygplanskroppens siluett far förbi i den skarpa kvällssolen. Sen blir det stilla och tyst i väntan på nästa plan en halvtimme bort.

Bästa platsen för återhämtning

– Här är det väldigt lugnt och min bästa plats för återhämtning. Jag åker hit tre-fyra gånger i veckan, här rinner stressen av. Jag kan sitta här i timmar, kolla plan och njuta av naturen, säger Johnny, vars flygplansintresse funnits sen barnsben. Han och föräldrarna åkte varje söndag till en lunchrestaurang vid Torslanda flygfält.

– Jag kände en sån fascination för ljudet, kraften och hastigheten när planen lyfte, minns Johnny. Uppvuxen i Göteborg gjorde han sin militärtjänst inom flygvapnet på F7.

– Det var livet, femton månader med bara flyg, säger han och strålar. Yrkesmässigt blev det dock aldrig något jobb inom flyget.

– Jag skulle nog inte få något gjort, bara kollat in plan, ler han med en gest mot flygplatsen jämte. Istället har hans yrkesliv varit i Göteborgs hamn, där hans ansvar är säkerhet, så att alla som vistas och arbetar i hamnen ska vara trygga och säkra. Där finns också flygplatsens motsvarighet till planespotters, boatspotters.

– De ser båtarna på radarn, så ibland ringer de och frågar om vad som är på ingång. Jag förstår inte grejen, det är ju bara båtar, säger han med en blinkning. För det gör han ju.

Älskar människor som nördar ner sig

– Jag älskar människor som nördar ner sig. Så avbryter han sig och spanar koncentrerat mot trädtopparna i fjärran. Själv ser jag ingenting, men skymtar en glänsande prick bland de glesa molnen. Planet närmar sig, Johnny slänger en hastig blick på mobilens radarbild.

– Där har vi en speciell Norwegian, säger han och greppar kameran, kliver upp på den sten som i begynnelsen var flygfantasternas enda utkikspunkt. Sen kommer planet nära och kameran smattrar energiskt. På några sekunder är det över.

– Här i Sverige kan man plåta hur mycket som helst bara man följer gällande restriktioner och vi har ett gott samarbete med företaget som driver flygplatsen. De har hjälpt till med både vindskjulet och vägen hit. Vi blir samtidigt en extrablick på banan och omgivningarna.

Alltihop började med en systemkamera i 40-årspresent och Johnny kopplade snart ihop sina två intressen, flygplan och foto. Han visar Exceldokumentet i mobilen med alla kolumner. Varje kolumn representerar en flygmodell, följt av de registreringsnummer planet haft genom åren. Målet är att kryssa alla registreringsnummer varje flygplan haft och fotografera dem.

– En lördagsmorgon vaknade jag tidigt, kollade radarn och såg att det plan jag saknade i en serie lyfte från Kanarieöarna för att landa i Oslo fem och en halv timme senare. Jag tittade på klockan, räknade och satte mig i bilen. Kom fram till Gardemoen tjugo minuter innan den landade och fick min bild. Vi skrattar åt det både galna och begripliga. Landar i att det nog är en kombination av samlargenen i oss människor och ett okuvligt intresse som manar till sånt.

– Det är också helt otänkbart att man skulle fråga om någon annans bild, säger han med eftertryck. Poängterar att det handlar om den personliga ansträngningen och upplevelsen.

Alltid redo att fotografera ett flygplan

Utöver utflykter för att spana efter flygplan, tillbringar Johnny en del tid på Aeroseum flygupplevelsecenter i ett bergrum på Hisingen, där likasinnade flygplansnördar håller till. Där guidar han och berätta om flygplanen som är parkerade där i underjorden. Ständigt nyfiken fortsätter han förkovrar sig och tycks aldrig tröttna. Reagerar så fort han ser ett flygplan i luften och har alltid en kamera redo i bilen. Utifall att.

– Det är alltid en kittlande känsla att åka till en flygplats och en wow-känsla att fota en modell man jagat länge, säger han entusiastiskt. Ett par gånger per år reser han till olika flygplatser i Europa. Utan bestämt mål sätter han sig i bilen med sina kameror, objektiv och en stark frihetskänsla.

– Jag åker helt enkelt dit planen jag vill se landar. Och överallt där det finns en flygplats finns det planespotters som sida vid sida spanar efter nästa inflygning.

För Johnny handlar det också om hela atmosfären kring flygplatser. Resandet, förväntan i luften och alla möten. Därför minns han också pandemin som en dyster tid. När flygplanen stod parkerade i rader på landningsbanan, terminalen ekade tom och himlen var ensamt blå. Han åkte ändå till Landvetter flygplats, dokumenterade den öde ankomsthallen och längtade efter plan i luften.

– Det var verkligen något som saknades inuti.

Såklart är han medveten om debatten kring flygets miljöpåverkan.

– Flygandet kommer nog minska och flygresor ersättas av digitala möten. Jag tror på en kombination av fossil- och eldrivna plan. Men vi kommer alltid att flyga, säger han bestämt.

Efter ett par timmar packar han ihop. Berättar att han har 600 000 bilder på flygplan. En skatt han värderar högt och slitit hårt för.

– Jag har säkerhetskopior överallt, i molnet, på externa hårddiskar både hemma och på jobbet. Men när jag försvinner har ingen annan någon nytta av dem, värdet är mitt alldeles egna.

Anna Berglund