Marias hobby har utvecklats till ett färgglatt livsprojekt

Längst in på en återvändsgata i ett industriområde i Alingsås ligger ett fyrkantigt, platt plåthus som inte skiljer sig mycket från fabriksbyggnaderna runt omkring.

Men går man in genom dörren möts man av en explosion av färger.

Längs ena väggen hänger hundratals stickade tröjor, jackor och kappor i regnbågens alla färger och i olika mönster. Längs den andra ligger travar med skickade plädar och tygrullar, på bord i mitten trängs mössor, handledsvärmare och halsdukar i hela färgskalan.

– Det är både vår stora styrka och vår stora svaghet, det stora utbudet av färger och former. Vi har alltid femtiofem färger på lager som vi kan sticka av, säger Maria Källmén när hon visar runt i lokalen där hennes företag Mariedal Design ligger.

Sex stickmaskiner

I bakgrunden låter några av de totalt sex stickmaskiner, fyra stora och två små, som på plats producerar de tyger i hundra procent ull som plaggen sys av. En ovanlighet i en tid då massproducerade kläder i syntetiska material från länder med billig arbetskraft blivit norm.

– Jag tycker så mycket om ull! Det är ett sådant tacksamt material, det är lätt att forma, håller sig bra i stickmaskinerna och filtar sig fint när man tvättar det, säger Maria engagerat.

Det hela började för drygt tjugo år sedan när hon var föräldraledig. Dottern Klara sov en stor del av dygnet och Maria hade långtråkigt.

– Jag tog ned en gammal stickmaskin som stod på vinden. Min mamma var textillärare på gymnasiet och de hade ett teknikprogram för tjejer där maskinen användes. Men ingen klarade av den och den ställdes undan.

Sydde sina egna kläder

Maria säger att det alltid har funnits material att skapa med hemma hos henne under uppväxten. Precis som många andra uppvuxna på 80-talet sydde och stickade hon en stor del av sina egna kläder. Nu började hon i stället att lära sig stickmaskinen – ut kom randiga halsdukar och hemgjorda kuddar.

– Jag sålde mina saker hela tiden, till grannen, kompisar, andras kompisar. Jag kände att det vore roligt att kunna fortsätta med detta. En kompis tyckte att jag skulle försöka sälja in mina saker till fina inredningsbutiker i Stockholm. Men det skulle aldrig gå kände jag!

I stället blev det en vän som besökte butiker och fick ja. Marias kuddar sålde jättebra och för pengarna köpte hon den första stora stickmaskinen. Att gå tillbaka till jobbet som arbetsterapeut och börja pendla till Göteborg igen kändes allt mer främmande.

– Det var egentligen ganska många år som vi körde lite i taget, tänkte att ”nu klarar vi ett halvår till”. Vi höll till hemma i radhuset, sedan i en gammal musikaffär som en kompis pappa haft, sedan köpte vi grannens villa och garage, innan vi flyttade hit. Mitt i allt föddes Axel, vårt andra barn, och på min man Kristians arbete sades alla upp för att bli frilansare.

I dag går stickmaskinerna året runt och både Kristian och Maria arbetar heltid med företaget som exporterar till hela Europa.

– Lugnt och tryggt känns det sällan, men inte heller hopplöst. Det gör det inte man jobbar med det som är ens hobby! Jag kan åka hem och sy på symaskinen, jobbar jag då? Eller är jag ledig, undrar hon och ler, något hon gör ofta och mycket.

Vill inte ha tydlig plan

Lika lite som Maria vill begränsa antalet färger och mönster, lika lite vill hon ha en tydlig plan framåt med olika mål. Något som hon säger ”inte många brukar förstå”.

– Jag är en ganska oplanerad människa, men gör väldigt mycket saker ändå. Jag har inte mycket bokat men är aldrig sysslolös. Att ha tydliga mål skulle snarare bromsa mig. Om jag hade bestämt innan att ”i år skall jag göra det här och det här”, då hade jag inte blivit lika öppen för de möjligheter som kommer. Jag hade aldrig kunnat arbeta annorlunda, då blir det inte roligt.

Tillkomsten av en av företagets storsäljare, stickade muddar, är ett exempel.

– Det var egentligen en spillprodukt. Det blev massa bitar över när vi sydde plagg, bitar som vi kände att vi inte ville kasta. Det är egentligen så försäljningen av de stickade tygerna kom till också. Man måste alltid provsticka nya färger och mönster och ibland kan man sticka flera meter tyg med en trasig nål. Då blir det en felvara men vi vill ju slippa kasta.

Tänker lokalt och småskaligt

Hållbarhetsaspekten finns med även på andra hörn för Maria. Hon deltar i flera projekt som vill främja det lokalproducerade, återbruk och minskat spill, bland annat tygaffären På Skrå på Textil Fashion Center i Borås. En allt större del av hennes plagg tillverkas on demand. Och om hon ska planera framåt handlar det mest om det småskaliga.

– Slow fashion är jättestort! Att folk grejar mer själva är också en uppåtgående trend. Ska jag tänka framåt tänker jag hellre lokalt än globalt. För mig är det mycket viktigare att kunna verka i närområdet än att sälja till exempelvis Japan, säger hon med eftertryck.

Marie Grahn

livsstil@gp.se