Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Anna Loftsdottir upplevde det nästan som en befrielse när hennes dementa mamma gick bort för två år sedan.
Anna Loftsdottir upplevde det nästan som en befrielse när hennes dementa mamma gick bort för två år sedan. "Hon hade inget liv längre. Hon var inte närvarande och kunde inte prata och kände inte igen oss. När hon dog kändes det som att jag blev tio kilo lättare", berättar Anna. Bild: Mathias Pernheim

Mamma Soffias bortgång blev starten på Annas nya liv

Anna Loftsdottir växte upp med en svårt sjuk mamma som blev dement redan i 50-årsåldern. I hela sitt liv har Anna lagt all kraft på sin mammas hälsa. Men efter moderns död blev det annorlunda.
– Då kändes det som att mitt liv började. Först då kunde jag börja tänka på mig själv och leva mitt eget liv, säger hon.

Anna Loftsdottir kan inte minnas att hennes mamma någonsin var frisk. För mamma Soffias liv kantades av allvarliga diagnoser som gjorde henne sängliggande och apatisk i långa perioder. Då fanns fortfarande möjligheten att hon kunde bli frisk. Men när Soffia senare insjuknade i demens släcktes allt hopp. Sedan gick det snabbt utför och sista året i livet försvann hon allt längre in i dimman

– Då hade jag redan påbörjat min sorgeprocess och jag hoppades på att få ett samtal om att mamma var död.

Det låter hårt? Anna håller med. Hon förstår vad jag menar och förklarar:

– Det var för mammas skull. Hon hade inget liv längre. Det enda hon klarade i slutet var att gå själv. Allt annat behövde hon hjälp med. Hon var inte närvarande och kunde inte prata och kände inte igen oss. När hon dog kändes det som att jag blev tio kilo lättare. Men efter begravningen kom ju sorgen.

Bild: Mathias Pernheim
Bild: Mathias Pernheim

Nyss har vi fotograferat i snålblåsten utanför Annas arbetsplats i centrala Göteborg.

Under promenaden till kaféet, där vi sitter med en kopp rykande hett te, berättar hon om uppväxten på Island i ett litet samhälle strax utanför Reykjavik. Livet där var tuffare än man kan tro. Hennes äldre syster hamnade snett i tonåren och Anna tror att hon hade kunnat gå samma väg om inte familjen flyttat till Sverige.

– Island är ett litet land, men där finns samma problem med alkohol och droger som här. Det är ingen skillnad, säger hon.

Djupa depressioner för mamman

Det har gått bra för Anna, trots att förutsättningarna inte har varit de bästa. Anna var nyfödd när hennes mamma drabbades av svår epilepsi. Sedan insjuknade hon i djupa depressioner som hon aldrig blev riktigt bra ifrån.

– Mamma var kärleksfull och snäll och hon älskade mig, men hon var aldrig närvarande. Jag minns mest ambulanser och sjukhusbesök från det att jag var liten och att hon nästan alltid låg i sängen när jag kom hem från skolan. Hon frågade aldrig hur jag hade haft det eller hur jag mådde. Hon fanns inte där när jag behövde någon att prata med. Jag kunde inte fråga henne om råd. På så sätt har jag aldrig haft en mamma.

Hon försöker sätta ord på hur det kändes.

– Tomhet och sorg, säger hon när hon har tänkt en stund.

Arg på hela situationen

Julen 2012 märkte Anna och resten av familjen att Soffia förändrades.

– Innan kunde mamma göra vardagliga saker, men plötsligt klarade hon ingenting. Hon kunde inte bre en macka och brygga kaffe längre. Hon glömde när jag fyllde år och kunde fråga vem jag var och vad min mamma hette.

Anna reagerade med ilska.

– Jag var arg på hela situationen. Men egentligen var jag mest chockad och orolig.

Hamnade på demensboende

Till en början trodde de att Soffias personlighetsförändring var ett resultat av hennes långa sjukdomshistoria och trassliga bakgrund. För Soffia hade haft det tufft redan tidigt i livet. Hon växte upp med psykisk sjukdom och alkoholism i en familj med dålig ekonomi. Att hon skulle vara dement kunde ingen föreställa sig. Men efter ett besök hos en neurolog, hjärnröntgen och en utredning på en minnesmottagning stod det klart att Soffia var dement. Anna tror att diagnosen berodde på mammans tidigare sjukdomar. Att hennes hjärna hade tagit mycket stryk av epilepsi och långvariga depressioner. Soffia bodde kvar hemma med familjen efter att hon hade fått sin diagnos, men hon blev snabbt sämre. När hon inte längre kunde äta och duscha själv var Anna och familjen tvungna att fatta beslutet att låta Soffia komma till ett demensboende. Det är det svåraste hon har varit med om.

– Då började mitt sorgearbete. Jag gick i terapi och träffade en psykolog regelbundet. Jag var öppen och pratade ofta med mina vänner om hur jag mådde.

Bild: Mathias Pernheim
Bild: Mathias Pernheim

För Anna var det en jobbig tid. Hon drabbades av ångest och nedstämdhet och blev sjukskriven Hon hade jämt dåligt samvete för att hon inte hälsade på sin mamma tillräckligt ofta. Men hon orkade inte. Det var svårt att se Soffia så märkt av sjukdomen. Första veckorna efter flytten grät Anna varje dag.

– Jag hade skuldkänslor. Det går inte att beskriva hur det kändes. Hade vi gjort rätt? Var mamma arg på oss? Sådana tankar hade vi hela tiden.

Flyttade till Hjällbo

Vi pratar om annat för en stund. Anna och hennes familj flyttade till Sverige 2005. Hennes pappa fick då arbete i Sverige. Det kom lägligt. Annas syster hade hamnat i dåligt sällskap och behövde byta miljö. Så hamnade de i Hjällbo utanför Göteborg.

– I början hade jag svårigheter med att passa in och kunde inte koncentrera mig på skolarbetet. Men det blev bättre och jag fick nya vänner. En kompis mamma blev också som en extramamma för mig. Det blev min räddning. Vi har fortfarande kontakt.

Till Island reser hon vartannat år för att hälsa på släktingar. Men hon vill inte flytta tillbaka. Hon trivs i Sverige. Anna har hela tiden haft en bra relation till sina två äldre systrar.

"Tror mamma har det bra nu"

Hennes pappa finns också med i bilden, men på grund av sitt arbete var han borta långa perioder under Annas uppväxt. Men han har alltid funnits till hands och har varit ett stöd när han har kunnat. För två år sedan dog Soffia. En hjärnblödning tog hennes liv. När Soffia dog ändrades mycket för Anna.

– Jag brukar beskriva mitt liv som ett liv före min mammas död och ett liv efter. Det första var inte bra men nu är det mycket bättre. När mamma levde tänkte jag alltid på henne. Jag hade ångest och mådde inte alls bra. Nu är allt det borta. Jag tror att mamma har det bra nu och jag kan leva mitt eget liv. Nu känns det som att mitt liv har börjat.

Anna Loftisdottir

Ålder: 28 år.

Bor: Lägenhet i Kållered.

Gör: Handläggare på Intrum Justitia.

Familj: Pappa, två äldre systrar.

Intressen: Styrketräning och snowboard.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.