Gerd Riccius
Gerd Riccius Bild: SÖREN HÅKANLIND

Vi vet inte allt – det är allt vi vet

Gerd Riccius berättar om oförklarliga händelser i livet som skakat om henne och finner bevis på att verkligheten överträffar dikten. ”I mitt famlande efter en logisk förklaring till den bisarra upplevelsen ringde jag min man och väckte mina sömndruckna barn, som alla förbluffat lyssnade utan att ifrågasätta min trovärdighet”, skriver hon i sin krönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Som verklighetsanknuten rationalist bekände jag mig länge till logikens lagar och utgick, utan djupare analys, från mina sinnens orubbliga tillförlitlighet. Genom oförklarliga självupplevda händelser har jag dock under livets gång med tiden insett människans tillkortakommanden inför tillvarons hemligheter och intar numera en betydligt ödmjukare hållning i sammanhanget.

För många år sedan köpte min man och jag ett före detta skrädderi från 1900-talets början. Det kom att bli vårt hem under 25 år. Mitt i källartrappan fanns ett litet fönster som visade sig vara omöjligt att rubba trots ihärdiga öppningsförsök. Vid renoveringen av källaren målade vi därför helt enkelt igen fönstret runt själva fönsterramen. En kväll flera år senare stegade jag rutinmässigt nerför källartrappan för att lägga en tvätt i tvättmaskinen. Klockan närmade sig midnatt, barnen låg och sov, min man befann sig på affärsresa. Strax efteråt på väg uppför trappan möttes jag plötsligt av en iskall vindstöt. Förskräckt sneglade jag åt sidan och konstaterade bestört att källarfönstret hade öppnats av sig självt och att fönsterkrokarna stod rätt upp som gäckande utropstecken. Alla dörrar var låsta, ingen hade kunnat ta sig in i huset. Fåfänga försök att dra igen fönstret fick mig att till slut, försedd med en slägga, ge mig ut i mörkret för att utifrån med släggan mot ramen försöka banka igen fönstret, vilket till slut lyckades. I mitt famlande efter en logisk förklaring till den bisarra upplevelsen ringde jag min man och väckte mina sömndruckna barn, som alla förbluffat lyssnade utan att ifrågasätta min trovärdighet.

ANNONS

Vid hemkomsten ett par dagar senare skulle min man ta ett bastubad i källaren men fick plötsligt annat att tänka på: ”Varför har du försökt öppna fönstren i källaren? Alla fönsterhakar står rakt upp,” förklarade han. Jag hade inte rört fönstren. Till och med i pannrummet var fönstret avkrokat och dessutom omöjligt att nå om man inte ålade sig fram längs taket över en gammal kolbinge. En omöjlighet, utom för en ormmänniska, en kategori jag inte tillhörde!

En sen kväll cirka fyra veckor senare hade jag ett ärende ner till källaren. Min man var återigen på affärsresa och barnen låg och sov. Efter den oförklarliga händelsen en månad tidigare hade jag tagit för vana att alltid kasta en blick på källarfönstret i trappan varje gång jag passerade upp eller ner. Allt var nu lugnt, fönsterhakarna var väl förankrade i sina fästen, fönstret var igenbommat och som tidigare omöjligt att rubba. Jag dröjde kanske fem minuter i källaren innan jag var klar. Halvvägs upp i trappan kände jag en iskall vindpust svepa över mitt ansikte. Jag vågade inte titta på fönstret men gjorde det ändå. Hakarna hade lösgjort sig helt från sina hållare. Fönstret stod vidöppet! Jag trodde inte mina ögon. Beväpnad med släggan inledde jag samma procedur som tidigare tills fönstret, efter stor möda från min sida, slutligen ”gick igen”.

ANNONS

Jag ringde min man trots att timmen var sen. Slagen av häpnad föreslog han att redan nästa dag köpa den grövsta ståltråden på marknaden för att binda den flera varv mellan fönsterhakarna. Det skulle omöjliggöra vidare oförklarliga öppningsceremonier från det självsvåldiga fönstret. På fredagen ett par dagar senare iscensattes planen. Följande morgon smög jag mig ner medan övriga familjen fortfarande smakade sömnens sötma. Sakta öppnade jag dörren till källartrappan och kikade ner på fönstret. Samtliga ståltrådar, varv efter varv, var avknipsade och spretade åt olika håll som om de räckte lång näsa åt vår patetiska övertro på tillvarons rationalitet. Jag kunde bara ödmjukt böja mitt huvud och erkänna mig besegrad. Vi vet inte allt – det är allt vi vet.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS