Att i bästa läsfåtöljen eller i biosalongens mörker med fantasins hjälp fly undan verkligheten en stund måste betraktas som en harmlös och till och med önskvärd sysselsättning.
Att systematiskt bortse från bevisbara fakta är däremot en betydligt allvarligare form av eskapism, praktiserad av aningslösa historierevisionister, klimatförnekare och inte minst, på senare tid, motståndare till åtgärder riktade mot smittspridning av ett dödligt virus. Med våra jämlikhetssträvanden har följt en fokusering på rättigheter och egennytta, vilka också bidragit till den sårbarhet, som skapas av välståndets stegrade krav på bekvämlighet och ett gott liv.
Vi har i vällevnadens spår fått problem med att avstå, anpassa oss och ta ansvar. Ribban för vår acceptansnivå har sänkts, vilket har gjort oss mer mottagliga för manipulation, desinformation och konspirationsteorier.
Det finns olika sätt att hantera bekymmer i tillvaron. Religionen har kunnat ge varaktig styrka och tröst för många medan andra har dränkt sina sorger i alkohol eller låtit sig förledas av knarkhelvetets lockelser. I våra dagar har närmandet till den virtuella världen underlättat verklighetsflykten så till den grad att gränsen mellan den skenbara och verkliga tillvaron blivit mer eller mindre flytande. Dataspel, sociala medier, ny teknik och ”utflykter” i cyberrymden, som förflyttar oss till en skenvärlds irrationella gungfly, är ett kusligt scenario, vars konsekvenser tar sig allt tydligare och alltmer bisarra och verklighetsfrämmande uttryck.
Våra universitet, centrum för vetenskap och vitterhet, har infiltrerats av högljudda studenter, aggressiva och känslostyrda provokatörer, som i ideologisk förblindelse kränker åsikts- och yttrandefrihet med politiserade mantran, kamouflerade under en pretentiös yta av förment godhet. Sålunda har till exempel en grupp studerande (”Brown Island”) på Konstfack utmärkt sig i ett så kallat jämlikhetsarbete genom att kräva namnbyte på utställningshallen ”Vita havet”, som de liknar vid en traditionsbärande plats för idéer om vithet, renhet och rasbiologi (DN kultur 5/2).
Den tröttsamma färgläran och kategoriseringen i bedömningen av våra medmänniskor fortlever uppenbarligen – nu paradoxalt nog under jämlikhetens täckmantel. Designprofessor Sara Kristoffersson förklarade i sammanhanget att namnet ”Vita havet” inte på något sätt anspelade på rasism med resultatet att 44 professorer, lektorer och doktorander anklagade henne för otillbörlig maktutövning i relationen studenter/lärare. Vidare har en professor på ett annat lärosäte anmälts av en grupp studenter för att ”politiskt inkorrekt” i sin föreläsning ha påstått att könsskillnader kan vara biologiskt betingade.
Att generalisera verkligheten för att rättfärdiga rådande trendiga tankemönster och dessutom göra sig skyldig till det översitteri man själv attackerar, gagnar naturligtvis varken antirasismen, genusdebatten eller de minoriteter för vilka man vällovligt vill dra en lans.
Onyanserade och omdömeslösa slutsatser äventyrar all trovärdighet och blir enbart löjeväckande.
Det är föga förvånande att ungdomar, i brist på mänsklig mognad, verklighetsförankring och insiktsfulla avvägningar, trots hedervärda ambitioner, går vilse i tillvarons labyrinter, men om vuxna, självständigt tänkande och intellektuellt välutrustade individer tillåter sig att bli en del av ett korrupt system, där politisk korrekthet uppmuntras och där avvikelser i åsiktskorridoren till och med kan resultera i ”avsked på grått papper”, är det en skam för vårt land.
När lögnen upphöjs till officiell sanning, då är allt förtroende förbrukat. När respekten för kunskap, vetenskap, förnuft och klokskap sätts på undantag, när en manipulerad verklighet legaliseras genom enfald och feghet, då står vi alla som förlorare.
