Uttryck kommer och uttryck går. Vem säger numera ”Fånga dagen” eller ”gilla läget” till exempel? Inte många. Det är med uttryck som med modellen på jeans ungefär, de hinner knappt bli moderna innan de är hopplöst ute. Det senaste i raden av modeuttryck verkar vara ”Det känns som att jag är på en bra plats just nu”. Man hör det plötsligt överallt, påfallande ofta från människor som har lyckats. De har flow just nu. Allt stämmer. Världen ligger för deras fötter. Platsen är inte en plats utan ett tillstånd.
I väntrummet på vårdcentralen i veckan läste jag tidningen ”Vi läser” och fastnade för vinjetten ”En plats med själ”. Olika personer berättar om en plätt på jorden som betyder något alldeles särskilt för dem. Artisten Lisa Ekdal är först ut i raden och berättar om oasen Siwa i Egyptens öken, nära gränsen till Libyen. Hon beskriver den overkliga, oändliga tystnaden, avsaknaden av stimuli och den kreativitet som vaknar där. Hon säger att hon ofta återkommer dit mentalt och att hon råkar vara på turné någonstans i världen, stör inte.
Det verkar som att nästan alla människor har sådana ställen, platser vi en gång besökte men kanske aldrig mer kommer till. Under den långa pandemin blev plötsligt alla resor omöjliga. Eller möjliga. För frågan är om inte de här åren blev den tid i våra liv då vi reste mest. Vi satt hemma vid våra datorer eller kaminer och förflyttade oss, snabbare än ljuset, till våra drömmars destinationer. Vi reste i våra minnen.
I min ungdom tågluffade jag med några vänner. Alla gjorde det då. Vi sov ute på däcket på den färja som skulle ta oss från Brindisi i Italien till det grekiska fastlandet. Men den där soliga morgonen gjorde färjan ett stopp på en pytteliten ö på vägen. Vattnet var turkosblått och hamnen verkade för liten för det stora fartyget. Vi bestämde oss, nästan helt utan överväganden, att hoppa av och blev kvar där i tio dygn. Naturligtvis var vi inte de första turisterna som hittat dit, men det kändes så. Det var jungfrumark för oss och ingen av oss visste ens vad souvlaki var. Ingenting kostade något, vi bodde bra för tjugo kronor natten. Jag kan när som helst återvända dit i tanken. Säkert ser ön inte alls ut som då, antagligen har den exploaterats. Förmodligen finns det hotell där nu, det fanns det inte då. Jag vet inte om jag någonsin kommer dit igen, och om jag ens vill. Jag bär platsen med mig. Lika verkligt som verkligheten. De blå borden med plastdukar på står precis där de stod och holmen som vi simmade till lyser ännu som ett smycke därute.
Att drömma sig bort är inte att fly verkligheten, det är ett sätt att använda en större del av sin verklighet, att tillåta sig att kryssa fritt mellan då och nu och på så sätt förvandla ”långt borta” till ”här”. Landa i minnet en stund, värma sig och så resa hem igen med förnyad kraft att möta det som behöver mötas. Sådana resor gör livet större, de skapar en bra plats i livet och miljövänligt är det också.
