En legendarisk och omtyckt kirurg på ett större sjukhus i staden brukade visa sin medkänsla med sina patienter på ett speciellt sätt. När hans patienter klagade över smärtor eller andra symtom brukade han svara med ”förstår, vet precis hur det känns, haft det själv … fast värre”. En gång träffade han en ung dam med smärtor i nedre delen av buken. ”Typiskt fall för gynekologen”, meddelade han och utfärdade snabbt en remiss till den närliggande gynekologiska mottagningen. Hon gick dit och återkom med ett remissvar på vilket det stod att hon drabbats av en äggledarinflammation. En ganska vanlig åkomma vanligen förorsakad av bakterier. Hon hade utrustats med ett recept och kände sig nöjd med konsultationen. Den medlidsamme kirurgkollegan förnekade sig inte heller denna gång utan utbrast ”aj, aj vet precis hur det känns …..” så avbröt han sig kort, tänkte till och sa ”haft det själv ……. fast i örat”. Nåja, medkänsla med vissa förhinder kan man kanske tycka, men medkänsla trots allt.
Om det finns verklig medkänsla så finns också dess motsats – motkänsla. Denna så vanliga känsla kan beskrivas som antipati och åtföljs ofta av förakt, ringaktning, arrogans och cynism. Människor som vantrivs eller är trötta och utarbetade tenderar att förlora den inre energi som går åt för att möta andra med medkänsla. ”Det får liksom vara nog nu”. Så är det för många människor, alltför många. Man orkar inte ens ha någon medkänsla med sig själv. Till slut gläder man sig mer åt barnbarnen, eller någon annan skyddsling, än sig själv. I denna spiral av motkänslor förloras utrymmet för medkänslan. Man kan inte vara med och mot samtidigt.
Hur man än vrider och vänder på samhällets alla problem är det ändå till slut individer som avgör dess öde. Människor utan medkänsla och som får tillgång till makt blir farliga, för sig själva och för andra. Förnimmer man vare sig det egna eller andras lidande uppstår den självmordskultur som gör att allt fler livstecken på vårt jordklot släcks ut. Genom alla moderna mediers försorg belägras våra hjärnor dagligen av alla dessa hotbilder. Nyligen tog fjorton tusen vetenskapspersoner bladet från munnen och utfärdade ett allvarligt larm om överexploateringen av vår jord. Flera ”tipping points” är nu nära förestående, det vill säga, om vi fortsätter på samma sätt förlorar vi det uthärdliga klimatet, flera djurarter och andra naturtillgångar. Medkänslan drunknar i översvämningar, brinner i skogbränder och dör i skottlossningar.
I all denna otillräcklighet tycks mänskligheten stå inför ett decennium av ödesval. Om frihet är att bestämma alldeles själv, utan ansvar för andra och utan medkänsla med andra människors lidande lär vi nog alla flyta med i de smältande glaciärernas iskalla vatten och ut i det oändliga hav varifrån vi alla kom från början.
Jag tror inte man kan lära sig att hysa medkänsla. Det av det enkla skälet att vi alla har den – någonstans. Man lär sig att fördriva den, men med våra hjärnor i behåll kan vi inte utplåna den. Kanske är det vården av denna egenskap som avgör både din och min och alla andras snara framtid.
