Jevgenij Jevtusjenko, (1933-2017) kom att bli en av Rysslands största diktare under 1900-talet. Trots att han kritiserade det byråkratiska Sovjetsystemet och Stalintidens terror samt angrep antisemitism och maktmissbruk lyckades han balansera relationen till den styrande makten och har genom åren överösts av priser och hederstitlar. Hans mest kända dikt, ”Babij Jar”, berättar om en nazistisk massaker av över 30 000 judar år 1941 i Ukraina. Delar av detta poetiska mästerverk har tonsatts av Dimitrij Sjostakovitj i hans symfoni nummer 13.
Med sin utpräglade skådespelartalang kunde Jevtusjenko som estradpoet vid sina uppläsningar samla upp till 100 000 åhörare. Då den svenska dagspressen på 1990-talet aviserade hans förestående besök på Bokmässan i Göteborg, insåg jag ögonblickligen betydelsen av att få ta del av denne gigants framträdande. Det kom att bli oförglömligt av flera orsaker.
Den spatiösa amfiteatern på Svenska Mässan var fullsatt inför Jevtusjenkos entré. Jag lyckades i sista stund lägga beslag på en överbliven sittplats på andra raden närmast en mittgång. Till publikens applåder intogs scenen av dagens huvudperson följd av skådespelaren Martin Berggren i översättarens roll. Med påfallande intensitet inledde Jevtusjenko sin deklamation på ryska och hade snart, med sin starka utstrålning, sin sceniska talang och diktkonst, förtrollat sitt auditorium.
Plötsligt hoppade han vigt ner från estraden och ställde sig framför mig, där han med dramatiska åtbörder fortsatte sin recitation. Att jag redan vid 13 års ålder, kanske på grund av traumatiska barndomsupplevelser, till min stora sorg belastats med det första gråa hårstrået i min mörkbruna kalufs och i 40-årsåldern var helt vithårig, kan tyckas ovidkommande i sammanhanget men blev likväl upptakten till det märkliga scenario, som nu utspelades inför öppen ridå. Under ivrigt gestikulerande forcerade Jevtusjenko en av trapporna, alltmedan hans ryska poesi flödade som flytande guld från hans läppar. Efter en ”tour de salle” stod han till slut återigen vid min plats där han blev kvar för att avsluta sin uppläsning, hela tiden med blicken riktad mot mig. Efter några sekunder av andlös tystnad förde han så sin hand mot mitt hår, mitt vita ”sorgedok” och silade det långsamt och eftertänksamt mellan sina fingrar, höll kvar, böjde sig fram och kysste det. Det var ett ögonblick av absolut stillhet, som om tiden satts ur spel, en gest fylld av respekt, värdighet och ömsinthet. Denna skimrande minut antog en närmast andlig dimension i den subtila beröringen, som i sin själfulla enkelhet lät mig ana den stora diktens återsken. Publiken följde andäktigt skådespelet under märkbar tystnad.
Så bröts förtrollningen, Jevtusjenko intog återigen scenen och avslutade sin föreställning. När applåderna tystnat satte sig publiken i rörelse uppför trapporna. Hundratals människor trängdes i de trånga mittgångarna. Jag sneglade ner mot scenen. Jevtusjenko fick plötsligt bråttom. Han slängde ner sina papper i portföljen och begav sig skyndsamt till ”min” trappa, trängde sig ursäktande förbi i folkhavet och lugnade sig inte förrän han gick tätt bakom mig.
Så lutade han sig fram och tillägnade mig med låg röst en oförglömlig diktrad på engelska: ”I will never forget how I kissed your silver crown”. Jag vände mig om och viskade det enda ryska ord jag behärskade: ”Spasiba” (Tack). Vi skildes åt vid utgången och jag såg honom aldrig mer.
Så kan flyktiga, förtätade ögonblick dröja sig kvar för alltid. Mitt sällsamma korta möte med Jevtusjenko rymde konstens evighet. I will never forget how he kissed my silver crown...
