I vårt land där forna auktoriteter som kyrkan, sjukvården, skolan, polisväsendet etc numera ifrågasatts eller försvagats, råder det en allmän uppfattning att svenskarna ändå hyser ett stort förtroende för sina myndigheter. Denna paradox kräver en närmare granskning.
Sveriges utveckling på 1900-talet ledde fram till välstånd och trygghet i en demokratiskt styrd nation, där myndigheterna följdriktigt åtnjöt ett stort mått av förtroende. I kristider, då medborgarnas tillgång till samstämmig information, väldokumenterad transparens, kriskommunikation och objektiv medierapportering är av yttersta vikt, ställs det helt andra krav. Relevanta och kraftfulla insatser, inte minst i krisens initialskede, är myndigheternas och regeringens obestridliga skyldighet.
Sveriges skrämmande höga dödstal i coronapandemins spår, bristen på skyddsutrustning och på förebyggande åtgärder, otydliga och senfärdiga rekommendationer, dålig smittspårning, uteblivna tester, otillräcklig kontroll av hemvändande smittbärare, vaga karantänsbestämmelser med hänvisning till en kränkning av den personliga integriteten har undergrävt förtroendet för Folkhälsomyndigheten (FHM) med dess talesperson statsepidemiolog Anders Tegnell i spetsen och bidragit till en polarisering i vårt samhälle.
Samtidigt som kritikernas röster höjts har nämnde representant för FHM, inte minst av yngre generationer, upphöjts till en sorts landsfader, överhöljts av blommor och uppmuntrande tillrop och trots expertisens skepsis hyllats för sin ”coola” attityd inför pandemins härjningar. Hur kan denna lovprisning förklaras? Svaret står förmodligen till stor del att finna på ett psykologiskt plan.
Den i Sverige sedan länge omhuldade så kallade fria uppfostran av våra barn har skapat vilsna individer med bristande ansvarskänsla och med anspråk på oinskränkta rättigheter utan de skyldigheter, som är en självklar del av ett demokratiskt samhälle. Disciplin, respekt och hänsyn har utan nyansering blivit ”dirty words”. Att tolka myndigheters regler efter eget gottfinnande och i enlighet med egna intressen, att till exempel trängas i affärer, på stränder och på krogen i coronatider och därigenom bidra till ökad smittspridning, stämmer väl överens med den tillvanda självupptagenhetens aningslöshet och förlänger – i respektlöshetens namn – ”fångenskapen” för den ansvarstagande delen av befolkningen och arbetsbördan för en heroisk, redan slutkörd sjukvårdspersonal. Med egoismens och vällevnadens oförmåga att acceptera nödvändiga inskränkningar vid ett kristillstånd förser man sig med en självbedrägeriets tröstnapp och förlitar sig på en överskattad ledare, vars otillräckliga direktiv lämnar fältet öppet för tolkningar efter behag. Otydlighet skapar oro och tvivel, som vi gärna möter med verklighetsflykt, vilseledda av ideologisk förblindelse, självförverkligandets skygglappar och vår egen rädsla.
Vi har levt med föreställningen att Sverige är ett världsledande och lösningsorienterat land. Regeringens och FHM:s valhänta hantering av coronakrisen liksom vår misslyckade migrationspolitik med segregation och grov kriminalitet som följd, har skamfilat vårt goda rykte utomlands och skakat om vår uppblåsta självbild i grunden.
Tillit till våra samhällsorgan byggs och förvaltas genom självklara krav på myndigheters kunskap, förnuft och ärlighet i en anda av moralisk resning, prestigelöshet och ansvarskänsla. Ett förtroende får aldrig missbrukas – det måste förtjänas. Goda samhälleliga förebilder skapar ansvarsmedvetna medborgare. Så enkelt är det – och uppenbarligen så svårt.
