”There’s a crack in everything – that’s how the light gets in”. Det finns en spricka i allt, det är så ljuset kommer in. Leonard Cohens textrad har i kyrkliga sammanhang blivit lite av en klyscha vi skämtar om och småler åt, kanske för att den blivit något sliten av alltför mycket användande och därför möjligen också lite banal. Samtidigt är det ju så det är. Den som vet något om det spruckna, den vet.
Vi lever i en tid där allt mäts, granskas och utvärderas. Det är mycket som kan bli bättre och vi behöver alltid stanna upp när något blir fel och försöka göra det bättre nästa gång eller skapa andra, mer hållbara strukturer och samhällsfunktioner. När människor far illa och liv försummas. Men det perfekta tillståndet är också en illusion som spiller över på våra egna liv. Inredning. Hus. Kroppar. Det bristfälliga och otillräckliga skall antingen gömmas undan eller göras om till helkaklade, välstrukna liv utan sprickor i fasaden. Makeover. Den här tiden på året matas vi dessutom med idén om den perfekta julen i bilder och musik. I anslutning till det noterar jag en motrörelse på sociala medier där människor modigt lämnar ut sig själva och berättar om allt det där andra: trasighet, ångest och självmordstankar. Twitter kan vara en vidrig plats, men också en plats där vi kan få omtanke och tröst av helt okända medmänniskor. Det är som att vi kollektivt ger upp och släpper taget. Prästen och författaren Owe Wikström säger: ”Motsatsen till makeover är nåd”. Det betyder att livet sällan blir som vi tänkt oss, att vi kommer att misslyckas igen, att ingen når upp till alla förväntningar och krav, att vissa saker i livet faktiskt inte går att fixa till. Vi får leva med det som blev och blir. Det kan också bli bra till slut.
I kyrkan tar vi emot bröd och vin i en märklig ritual som kallas Nattvard. Någon säger ”För dig utgiven” och just där och då delar vi livet, även om våra livssituationer i övrigt skiljer sig åt. Prästen läser: ”Den natt då han blev förrådd tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna.” De nätterna är också våra. Den natt då hon blev väckt av soldaternas skrik tog hon sitt barn och sprang. Den natt då han blev lämnad tog han en flaska whisky och drack tills han somnade i soffan. Den natt då hon blev inlagd tog hon en taxi till psykakuten och bad den unge läkaren om hjälp. Den natt då han blev kallad ”bögjävel” tog han en omväg hem av rädsla.
Sångaren Peter LeMarc har utlämnande skrivit om sina nätter och sina sprickor i livet. Panikångestattacker och rädsla för döden. Samtidigt beskriver han erfarenheter av tröst och att ta sig igenom, trots allt.
”Natten är obarmhärtig jag vet. Det är bara så som natten är. Du ska inte oroa dig för det. Så lyssna. Snart silas ljuset stilla in och gryningen blir bara din och min. Låt natten gå och du ska få morgonens nåd”.
Den dag då hon blev räddad tog hon chansen och hade tur som kom undan. Den dag då han blev förälskad på nytt tog han ett glas vin och drack på balkongen. Den dag hon blev bättre tog hon en buss ut till havet och lämnade sin ångest där. Den dag han berättade för sina föräldrar tog dom det bra och sa ”det visste vi väl” och höll om honom.
Natten knäcker och släcker oss. Dagen väcker och kläcker oss. Det är bara så som livet är. Också till en sprucken jul kan ljuset och nåden komma in. Kanske särskilt då.
