Efter min julikrönika om Frankrike har läsare uttalat intresse för mer ingående beskrivningar av mina ”eskapader” i detta land. Jag ska gärna bifalla dessa önskemål med följande vittnesbörd från en allt annat än beskedlig franskfröken, en sedelärande historia jag brukade berätta för mina gymnasieelever och som förhoppningsvis ökade deras motivation att lägga in högsta växeln i franskstudierna.
LÄS MER:Därför älskar jag Frankrike
För ett antal år sedan skulle min man och jag tillbringa en vecka i Paris, bland annat för att fira vår bröllopsdag den 15 juni. Dagen skulle krönas med ett besök på Parisoperan, vars anrika byggnad i överdådig nybarock en gång ritades av den unge arkitekten Charles Garnier, och tillägnades den dåvarande franske kejsaren Napoleon III, som ironiskt nog avled 1873, två år före invigningen.
Redan den 13 juni avhämtade vi våra beställda biljetter. Veckodag och datum hade noggrant angivits vid bokningen. I taxin på väg till kvällens föreställning den 15 juni upptäckte vi till vår förfäran att biljetterna var utställda till den 16 juni, vår hemresedag, men räknade kallt med att misstaget snabbt skulle repareras vid framkomsten till operan. Kön till biljettkassan ringlade oroväckande lång. Till slut var det min tur och jag redogjorde tydligt på franska för vårt dilemma.
"Det kan väl inte jag hjälpa", avbröt mig den mycket arrogante biljettkassören.
"Nej, men jag utgår ifrån att operan i Paris är så mån om sitt rykte att man där rättar till fel man begår", kontrade jag.
"Ni kan inte byta era biljetter för de går efter en annan tariff i kväll", envisades den snorkige.
"Ge mig genast två biljetter från biljetthäftet ni har framför er", uppmanade jag.
Han rev av två biljetter och slängde dem framför mig med orden: "Det blir 60 euro".
Jag hade redan betalat 120 euro vid mitt biljettköp och påpekade:
"Det är jag som ska ha 60 euro av er eftersom det är halva priset i dag".
Han ryckte till sig biljetterna och påstod att jag naturligtvis köpt mina till den 16 juni men plötsligt ångrat mig.
Där beseglades hans öde. En omätlig vrede grep mig. Min knutna hand landade hårt med en rejäl rallarsving framför honom. "För mig till ledningen för operan! Ögonblickligen!", röt jag.
Slagen av häpnad lydde han. Ledd av hans beskrivning över operans inre regioner banade jag mig väg till direktionens rum, ett luxuöst kontor, där tre frackklädda herrar satt inbegripna i samtal. Förvånat betraktade de min uppenbarelse. Jag redogjorde för mitt ärende. Det återstod 15 minuter till föreställningens början. Direktören kallade omedelbart upp min antagonist från biljettkassan, som med svansen mellan benen som en strykrädd hund infann sig och beordrades att ge mig två biljetter plus 60 euro innan han barskt avfärdades.
Därefter, sedan en kurir satts i arbete, uppenbarade sig en platsanviserska i hellång svart klänning. Operachefen levererade en tydlig blinkning med ena ögat till mig och vi följde den svartklädda kvinnan en trappa upp där hon med en guldnyckel öppnade en lönndörr i väggen och bjöd in oss i ett litet rum möblerat med en sammetsklädd schäslong, ett minimalt runt bord och en förgylld spegel. Därifrån, med purpurröda sammetsdraperier på ömse sidor, ledde några trappsteg ner till en sorts balkong försedd med två guldfärgade ”troner”.
Vi hade av allt att döma erbjudits den kejserliga logen. När vi intog våra platser hördes ett sus nere på parketten och nyfikna blickar och teaterkikare riktades åt vårt håll. Innan ridån gick upp ett par minuter senare hann vi, med en nådig kejserlig vinkning, hälsa våra ”undersåtar” som tack för den vördnadsfulla uppmärksamheten.
Sensmoral: Hävda alltid din rätt fullt ut och lär dig franska så kan du bli kejsarinna/kejsare – om så bara för en kväll!
